Del två. ( Som mest består av mitt Oranga barn. De andra springer iväg så fort de ser min nya bff )

Del två.



Garagetakskottning hos svägerska. I sann utländsk anda stod jag och svägerskan i köket och bakade med alla barn springande runt kjolarna, medans männen var starka och manliga. ( Och blöta och kalla )

Min Orange. Som man är van att se honom. Med en snorbubbla.

Djup koncentration krävs när vi snackar vattenstrålar här va.

Och en virvlande orange ( i konstnärligt svart-vitt ) stör sina bröder.

Som i djup koncentration såg på Lillefot. ( Och ja, ljuset var svart-vitt just då. Det gällde ju för fasen att plocka fram bff! )

En bildkavalkad av helgen.

Som fortsätter i nästa inlägg då min nya bff tar så JÄVLA stora bilder. Det kan man ju säkert korrigera men jag har fullt upp som det är att lära känna min bff, Photoshop får vänta!


Mina två gröna ungar börjar tröttna. Inte så jättekonstigt faktiskt då den främste av dem spydde ur sig hela magen ca 20 minuter efter bilden togs.

Jo, vi kom ju ut. Till slut.

En promenad hem till farmor och farfar. Som inte hade behövt ta två timmar om Orange hade låtit sig dras på snowracern. Nope. Ungen skulle gå. Han har skitkorta ben.

Svenska Hjärtan är snart utplånad av all snö.

Vårt bidrag.

I dag har vi varit väldigt sociala. Lekt med halva grannskapet och hälsat på hela klungan av bekantskaper. Dessutom har vi rört oss i diverse butiker och pillat på en hel massa grejer.

Nu spyr 5-åringen hejvilt.

Varsågoda.

Lördagsgodis

Jag läste att barn riskerar att bli smällfeta i händerna på mormor och morfar ( och farföräldrar för den delen. )
I vårt fall riskerar våra barn att leva på rötter och eventuellt russin om mormor fick bestämma. Och helst mosat. Därmed lägger jag inte in en bild på Orange gnagande för fullt på sitt godishalsband. För mormors sinnesfrid.

Häromdagen somnade jag framför TV:n. På soffan alltså. Jag sov sen där hela natten. Hela natten. Hela! Fantastiskt!

Kommer inte på någon titel på detta inlägg.

Firandet var inte så vilt som man skulle kunna tro efter min bortavaro. Det är bara det att jag inte sovit på 1½ vecka. Då skulle man också kunna tro att jag skulle haft massor med tid att blogga men jag har ägnat min vakna tid åt att jobba och lida. I lika delar och oftast samtidigt.

En stor del av min lidande beror också på OS. Hade jag inte varit så jäkla urlakad av sömnbrist hade jag kanske överlevt men jag gör knappt det under dessa omständigheter. Det finns ingen Bojan Krischan ( man kan säkert stava det på andra sätt ) och ingen Ingemar Stenmark. Alla heter Karlsson och Olsson och de hamnar på 23:e plats. *gäääääsp*

Min sömnbrist är inte självvald - det vill jag ju bara klargöra. Den beror till största delen på mitt Oranga barn men den äldste hjälper till genom att
A: påstå att han inte kan sova om han inte får sova bredvid mig och
B: genom att bli bajjenödig minst 1 gång per natt.

Jag ljuger således när jag säger att jag inte sovit på 1½ vecka men jag ljuger inte när jag påstår att jag inte sovit mer än två timmar sammanhängande under denna tidsperiod. Jag är tämligen säker på att mina levnadsförhållanden liknar dem på Guantanamo Bay. Och där har/hade man nog inte massor med möjlighet att blogga heller...

Jag och min present tjoar till det.

Min nya vän är fantastisk. Jag är dock rädd att jag står för notan men jag får nog en skarp barrumpa tillbaks.

Jag måste bara visa....

Mitt Oranga barn.

Han är så jäkla tröttsam! Vaknar nätterna i genom, klättrar på allt och har därmed blåmärken över hela kroppen. Han bankar på TV:n, han drar i gardiner och tavlor, han skall ha ALLT som hans bröder har. Han älskar att snurra runt tills han blir yr och slår sig. Han klättrar upp på vårt snurrande soffbord och ramlar ner. Han brottas med sina bröder och förlorar. Han kan inte säga ett enda ord vid 21 månaders ålder.
Han gnisslar tänder och flinar- bara för att han vet att jag hatar det.
Han bits.
Han ritar på väggarna och har gjort sönder trappgrinden.

Han äter aldrig frukost, lunch eller middag utan gnäller och kastar mat eller hackar sönder bordet med gaffeln. Han vill ha just när det plockats undan.
Han är så jävla jobbig.





Och så jävla förlåten!

25. Jo!

På lördag fyller jag år. En gång glömde min man helt av min födelsedag. Det stod honom dyrt och han kommer aldrig någonsin att göra det igen. Det kan jag lova.

Jag har önskat mig två saker i födelsedagspresent.

Idag letade jag efter någon grej som var skitviktig. Jag minns inte vad det var just nu. Jag for runt som en furie och slet i alla skåp och lådor för att hitta min skitviktiga grej. Min man föll in i letandet. Efter att ha rivit runt i allt jag kunde kunde komma på kände jag att städskåpet nog var en stor möjlighet och min man for efter. Där, längst in låg en påse från det stället där de säljer en av de saker jag önskat mig i födelsedagspresent ( det andra är Fred på jorden och fan vet hur de påsarna ser ut- troligen är de inte i plast i alla fall ).

-"Vad är det här? HÄR kanske den är!" säger jag och börjar riva i påsen ( fortfarande minns jag inte vad jag letade efter och vid tidpunkten för rivandet i påsen tänkte jag inte alls på vad det stod på den ).
Min man kastade sig så fram och höll fast påsen;
-"NEJ! Det är bara skräp! Eller nåt! Fan vet vad det är, men INTE din grej!" röt han och drämde igen skåpet framför näsan på mig.

Jag blev lite paff. Varför skyddade han skräpet? Varför ville han inte själv se efter om han inte visste vad den underliga påsen innehöll? Tyckte han att det var BRA att det stod en skräppåse i skåpet? Tänk om det var bajsblöjor i?

Eftersom min man aldrig svär annars så lät jag saken bero. Jag förstod att det var något jag borde låta bli. Och eftersom jag är rätt trög så tog det mig en stund innan jag i hemlighet kunde jubla över att karln lyssnat och faktiskt köpt den svindyra, jättebra grej jag så gärna vill ha!

Men så blev jag arg igen. Han ansåg alltså att det bästa stället att gömma en present till mig är i STÄDSKÅPET!?

Så nu är jag arg. Igen. Jag måste fan röka!

Middagstips. Jävlar!

Det blev dags för middag.

-"Tja, köttbullar kanske? Det finns köttfärs i kylen vi måste göra något med" säger jag och barnen jublar. Eftersom jag ville ha potatis till och det inte fanns någon så fick min man ge sig ut i snöyran och handla.

-"Vill ni följa med?" frågade han ungarna varvid jag protesterade ilsket;
-"Du behöver väl inte skicka ut ungarna i bilen i det här jävla ovädret! Riskera livet på dem för några jävla potäter, liksom!!"
-"Men MIG kan vi riskera livet på!?" undrade han lite småroat.
Jag svarade med det bästa jag kunde komma på just då.
-"Mäh!"

Så; efter att potatisen var skalad och vattnet på uppkokning plockade jag fram köttfärsen. Den hade fått en grågrön färg och luktade gammalt lik. Det var ett hål i plasten och det var självklart min mans fel. Jag vet inte just hur men. Det var det.

Ok. Plan B;
Fram med några frusna Alaska Pollockfiléer ur frysen.
-"Barn kära; kokt fisk med äggsås blir det i stället! Yeeeeyyyyy!"

Jag hade visst ingen grädde och att göra sås på bara mjölk är skitäckligt. Men jag gjorde det ändå eftersom äggen var kokta och ungarna skalade och delade för fullt. Såsen blev verkligen inte ens i närheten av god men då kunde jag ju smälta lite smör. Det är ju skitgott till kokt fisk och potatis. Så det gjorde jag.

Och då var fisken klar. Den såg underlig ut och vid en avsmakning med efterföljande kväljningar åkte även den i soporna. ( VARFÖR köper jag - gång på gång - dessa vidriga frysta äckelfiskar?? Det är ju ALDRIG gott!! )

Fast det var lika bra för nu var smöret bränt.

Åter till kylskåpet. Wienerkorv!! Skitbra! De hackades ( njäe, jag klippte dem - det fanns inga extra sekunder kvar nu ) ner i stekpannan, upp halades äggen ur såsen och rördes ner i stekpannan i hop med ett gäng nya ägg.

Denna röra intogs ihop med de kokta potatisarna och ketchup. Det var fantastiskt gott men det var en jävla lång väg fram till några stekta jävla korvbitar!

Jävlar!