Blocket.se. Ett tillhåll för mentalsjuka!?

Jag har en del annonser på Blocket. Folk som läser Blocketannonser är fullkomligt efterblivna.

Jag har en annons på en massa möbler. Den innehåller också en massa bilder. På möblerna som säljs. Det kändes lämpligt.

Ett mejl löd:

Hej! Bredvid skåpet finns en byrå.....??????
MvH Pia.

Mitt svar löd:

Hej Pia.

Ja.... tack för upplysningen. Eller vad det nu var.
MvH Äjj-Käjj.

Varpå Pia SVARADE (!?)

Tack för det extra besväret.
MvH Pia

Alltså....va?

Det ringde en kvinna på annonsen om soffan och lämnade ett meddelande. När jag sen ringde upp henne:

Konstig kvinna: -"Jahaaa, ja, hej! Vilken soffa?!
Jag: -"Eh, ja, den mörkgråa. Den du ringde på"
Konstig kvinna: -"Åh, jaha, den. Jag gillade inte den"
Jag: -"Men...va?? Varför ringde du om soffan då??"
Konstig kvinna: -"Jag vet inte. Kan jag ringa dig?"
Jag: -"Nej, tack. Hejdå"

En konstig man ringde sen på soffan:

Konstig man: -"Jag skulle vilja ha din soffa fast kanske ljusare"
Jag: -"Ok, fast nu är MIN soffa mörkgrå"
Konstig man: -"Men jag vill ha ljusare"
Jag: -"Men jag HAR ingen ljusare! Jag har en mörkgrå!!"
Konstig man: -"Ok. Kanske 1000 kronor?"
Jag: -"Kanske inte. Hejdå"

Jag ger inte upp! Nävver, ävver!

Jag suger dessutom på ekologi.

Hela familjen gav sig idag ut i butikerna i ett försök att vara harmoniska och familjära. Vi skulle minsann till billighetsaffären Ö&B för deras billiga flyttkartonger. Vi skulle ju inhandla sparsamt med lördagsgodis och bara umgås. Bland folk.

Jag är fullkomligt dum i huvudet. Efterbliven. På riktigt.

Redan på väg till Ö&B stannade vi till på något ställe och råkade köpa en ny säng. En skitsnygg sängram i Wenge och nya madrasser. Redan där tröttnade ju ungarna på familjelivet och for omkring och rev ner varenda jäkla glaslykta i hela butiken, prislapparna på alla sofforna blev ommöblerade och de slet upp de snygga bäddningarna.
När vi skulle gå hade vi slarvat bort 3-åringen och hittade honom till slut i en garderob där han sparkat sönder en skjutdörr och rivit ner alla galgar. Plus stången de hängde på.

När vi efter hundra stopp så äntligen kom fram till målet; Ö&B så var vi så utmattade att ungarna fick ta hur mycket godis de ville - bara de var stilla - och tysta i två sekunder. När jag kom fram till kassan var vagnen full av skit jag knappt visste vad det var med jag orkade inte gå tillbaks med grejerna så jag betalade apatiskt för barnpuder, plastindianer, pepparkakor, grytlapp, plastpåsar, knäckebröd och vad fan det nu mer var ungarna stoppat i.

Det går sådär med mitt nya familjära och ekologiska leverne.

Hur skall detta gå!?

Vi packar och övar oss på det annalkande radhuslivet. Därför år vi tacos idag. Mitt bland alla kartonger.

Men man skall väl egentligen äta tacos på fredagar?
Och eftersom vi inte alls gillar Texmexsmak, tacosmak, salsa eller guacamole så åt vi nog inte ens tacos.
Vi åt köttfärs i libabröd med lite hackade grönsaker och västerbottenost. Och kebabsås.

Ok, vi kan inte det här med tacos.

Igår försökte vi oss på fredagsmys. För det har minsann radhusfamiljer. Hur i hela helsike någon kan tycka det är mysigt?? Övertrötta ungar som slåss, popcornkrig och saft i hela jävla soffan. Ungskrällena rök i säng och jag halvdog i den saftblöta soffan med min vinbox.

Vi suger verkligen på radhusliv!

Nej, jag har faktiskt inget viktigare att göra just nu än detta.

Det är ju så jäkla snyggt med glasögon! Jag hade det för evigheter sedan, i tonåren men det var inte riktigt lika snyggt då.
Mina första - när jag var 6 år - var ett par silvriga pilotbågar. För sådana hade farfar och han var snygg. De klädde honom. De klädde däremot inte en 6-åring utan framtänder riktigt lika bra.

Allteftersom Fredrik i min klass slog sönder par efter par så utvecklade jag min goda smak. Jag gick över till knallblå plastbågar, testade rosa dito och fulländade min look med ett par röda, skotskrutiga, stooora bågar, som täckte halva mitt spinkiga ansikte.

Min ena syster jobbade också hon på sin goda glasögonsmak. Ett tag hade hon ett par orangefläckiga som både hon och mamma envisades med att kalla bärnstensfärgade. Hm. Orange säger jag.

Efter några år började glasögonen vara svåra att se med och efter många reklamationer fick jag så reda på att jag har två synfel som tar ut varandra och gör att jag har perfekt syn. Korrigerades ena felet så såg jag ju suddigt och jag blev därmed av med min viktigaste accessoar.

Nu vill jag ha den tillbaks! Så här på ålderns höst borde jag ju ha fått någon lätt närsynthet men för säkerhets skull tänker jag fuska på testet!

Tur man har en golare till unge!

Jag avskyr mina jobbhelger ( som också innefattar antingen fredagen eller måndagen )! Jag hinner knappt se röken av familjen alls men för att hitta det positiva i det hela så ger det ju mina pojkar tydligen ett bra tillfälle att bonda. Eller konspirera. Hur man nu vill se det.

När jag kom hem idag bombarderades jag av 5-åringen:
-"Mamma, får jag spela det där spelet, mamma, mamma?!"
Samtidigt pep 3-åringen något med sin gäll röst och Orange klängde och utstötte sina ljud.
-"Mamma, det där spelet, kan jag få spela, snälla. Mamma! MAMMA!? Får jag??"

-"VILKET spel menar han?" frågade jag min man. Som stod med händerna långt nerkörda i fickorna och såg stendum ut.
-"Eh..JAG vet inte...öh" svamlade han fram.
-"Men MAMMA! Det där vi köpte till bilen - de där man spelar på tv:arna i biiilen" fortsatte 5-åringen, nu nästan i falsett.
-"Jahaaaa, DET" sa min man och såg väldigt förvånad ut"

Efter jag sagt att han fick började min man och 5-åringen rigga upp för spel. Varpå 5-åringen smäller till sin pappa och säger:
-"Kolla, jag SA ju att vi inte behövde plocka undan det! Vi FICK fortsätta"

Han FRÅGADE ju!

Vi åt fläskkotletter till middag idag.

-"Pappa, när man skall få kött från djuren då sätter man remmar på deras huvuden med en kula i. Sedan slår man på den med en hammare och då skjuts den rätt genom skallen på dem och sen skär man ut deras muskler och äter" berättade 5-åringen vid middagsbordet.

Min stackars man höll på att kvävas av djurmuskeln han tuggade på.
-"VEM har sagt det??"
-"Mamma sa det på kvällen" svarade 5-åringen stolt.

Uppenbarligen är vi inte riktigt överens om det här med att avhandla ämnet slaktmasker för våra barn.

Men imorgon skall jag ta "Krigsfången på Guantanamo Bay" som godnattsaga.

Idag. ( Kunde inte komma på någon skitbra rubrik idag )

Idag hade vi besiktning av det nya radhuset. Redan från början kändes det som att sätta fyr på 8 000 men säljaren tog det som självklart och vi tänkte väl att man nog gör så... Så vi gjorde det.

Säljaren var på en strand i sydeuropa och mäklaren kunde inte vara med. Det var jag, min man och besiktningskvinnan. Jag har i mitt liv aldrig träffat en sådan mekanisk person. Hon rabblade inlärda fraser efter varandra och var stentorr och FULLKOMLIGT oemottaglig för minsta skämt.

Hon pratade monotont om riskkonstruktioner och gjutjärnsgolvbrunnar. Hon förklarade i detalj om hur man gör när man tar upp en vägg och om treglasfönster.
I början så fnissade jag och maken åt hennes beteende, vi ignorerade hennes prat om smågrejer in i minsta detalj. Efter någon halvtimme hade hon sugit musten ur oss. Vi stirrade mest ut i tomma intet och väntade på att det hela skulle vara över.

-"Det här är en fuktmätare. Nu för jag den över min hand och den känner då av mitt blod. Eftersom ju det är vätska" sade hon. För andra gången. Hon använde EXAKT samma fras när vi var i badrummet på ovanvåningen.

-"Har ni någon stege?" frågade hon.
-"Som du vet så bor vi inte här och har ingen aning om det finns en stege" svarade jag.
-"Vi skall nu upp på taket och jag behöver då en stege" sa hon med samma mekanik som under hela besiktningen.

När människan ÄNTLIGEN var klar gick hon. Och där stod vi. Jag och min man, ensamma bland en gammal dams alla möbler och prylar ( damen i fråga bor på hem och säljaren är alltså hennes son - han som solade i syden ) med nyckel till hemmet vi inte får ta över förrän om en månad.

Det kan väl bara inte var som det skall?

Vi kände oss om skurkar och snabbade oss ut. För att träffa på närmsta nya grannen.

-"Harkel, hooooooooost, uähähäääää, host, host" lät han medan han sög vidare på sin cig. "Jag har just haft en stroke vettni och jag ramlade och slog ut mina...hooooost, uääähähähähähähäh, harkel, host, host...tänder"

Ja, det här blir nog bra.

Vägen mot mitt nya liv.. Är då fan inte rak!

Jag går omkring i ett lyckorus och liksom tindrar. Jag har inbillat mig att jag hittat frälsningen. Jag tror till och med att jag kommer att skutta till mitt trista jobb i morgon. Eller nej - det kommer jag inte för stålhättorna är tunga. Men det är då enda anledningen till att det inte blir skutt.

Jag har lite svårt för det här med sans så jag tänker mig mitt nya radhusliv som början på en era. Tur att jag inte har någon direkt trädgård för då hade jag gått loss på ekologisk odling av rovor, betor och linser ( hur fan de nu växer ). Jag ser mig själv i framtiden som någon slags hemmavarande idealmorsa med enormt tålamod och träskor som jag själv pyntat med kurbitsmålningar.

Jag tänker röka egen makrill och lägga in mina ekologiska betor och sälja på något torg iklädd tovad mössa.

Jag hade lite ärenden idag, mest smågrejer, handla mat och så men jag började mitt nya, ekologiska liv genom att impulsköpa en gasolgrill, en LEDtv, ( bara för att den hade genomskinlig ram. Fattar ni, så coolt!? ) och beställa ett golv till vårt nya sovrum ( som jag inte ens mätt upp ) för 700 kr/kvm.
( Tack Gode Gud i himlen att jag var så fiffig att jag spärrade min mans Visakort till det gemensamma kontot. Låtom honom aldrig förstå sig på internetbanken. Amen. )

Men man kan ju ändå inte odla så mycket i en minimal radhusträdgård? Och kurbitsmålningar kan man väl ha ändå... Och det finns inga vidare torg där jag bor... Tålamod...jo, det kan jag ha. Om jag får dricka Amarone och Brunello. Och få tid till manikyr och ansiktsbehandlingar.

Amen.

Fi fan vad jag e braaaaa!

Jag borde ha stryk! Jag fattar inte varför jag någonsin är olycklig och bölar över saker när jag VET att allting alltid ordnar sig. För det gör alltid det för mig. Har alltid gjort.

I morgon skriver vi kontrakt på vårt lilla radhus. Det lilla behändiga, billiga stället som kommer att vara perfekt för oss de närmsta åren.

Det har dock grämt mig lite att vi tackade nej till det där andra huset. Det större. Med stor tomt. Men sörrni; då löste vi det så här:

Steg 1: Övertalade den ena hemmaboende svågern att köpa stället. Renovera och sen bo där tills vi vill ta över. Då byter vi hus. Om några år...

Steg 2: Övertalade mäklaren att övertala säljaren att sälja till en helt ny person för ett pris som är lägre än vad flera andra varit villiga att ge.

Steg 3: Vara jävligt nöjda med oss själva.

Steg 4: I lugn och ro flytta in i det lilla perfekta.

Vi är mitt i steg 3 nu. Jag gillar steg 3. Jag kommer att hänga kvar i steg 3 länge.

En jäkla bra dag!

De nya ägarna till vårt hus har varit här och fikat. Vi tyckte att det vore trevligt att de fick träffa grannarna innan de låser in sig i sina hus till maj.

Tjejen ( när får man inte heta tjej längre? ) har haft en...eh..grej med karln i ett par vi umgås med. De i sin tur är gamla barndomsvänner med våra närmsta grannar. Deras blivande närmsta grannar, alltså. Dessutom har hon och en annan granne jobbat ihop.
Tur att man flyttar ifrån den där sörjan! Fast det klart; hade vi inte flyttat så hade ju sörjan aldrig uppstått...?

Vad jag egentligen ville komma fram till vara att jag gjorde en alldeles fantastiskt god äpplekaka. Och jag smygåt smeten själv efter att jag fintat bort ungarna.

Och ja, just det. Vi är inte hemlösa. Har jag nämnt det?
Jag KAN ha gjort det, va?