Igår glömde jag att hämta min 7-åring från fritids. Idag, när jag skulle köra de två yngsta till dagis och var på väg in i bilen frågade Mellan: "Mamma, skall du åka till dagis i pyjamasbyxor!?"
Sedan åkte jag och tankade. När kört en bit insåg jag att jag inte hade betalat. Så jag fick vända, endast för att upptäcka att jag inte hade plånboken med mig.
Jag tänker inte ens säga hur mycket jag har jobbat redan i år för då blir min arbetsplats dömd för slaveri.
Men jag skall börja ta ledigt, fast inte idag, vi har möte. Och imorgon är det ju röd dag, då vill man ju inte ta ledigt. På torsdag då...njäe, det var väl några intervjuer då.
....Det funkar nog inte den här veckan.
Nästa vecka...nej, då är det ju utbildning hela veckan. Men SEN!
tisdag 5 juni 2012
måndag 4 juni 2012
Rätt forum vore nog mer Facebook...
Jag har suttit och gått igenom CV:ar på jobbet, de delas upp i tre högar, en "aldrig i livet", en "tja, kanske det" och en "definitivt".
Jag funderar på det här med foton på sig själva som folk skickar med. När man söker jobb, känns det då logiskt att skicka med bilder på sig själv när man sitter på någon förfest? När man solar vid någon pool? Sådana där läpputande självtagna bilder där man ser personens utsträckta arm? Eller, när man i ett minimalt linne kramas med sina vänner och ser helt onykter - men väldigt glad - ut?
Gissa vilken hög de hamnar i...
Jag funderar på det här med foton på sig själva som folk skickar med. När man söker jobb, känns det då logiskt att skicka med bilder på sig själv när man sitter på någon förfest? När man solar vid någon pool? Sådana där läpputande självtagna bilder där man ser personens utsträckta arm? Eller, när man i ett minimalt linne kramas med sina vänner och ser helt onykter - men väldigt glad - ut?
Gissa vilken hög de hamnar i...
Årets kallelse...
...till tandläkaren har droppat in. Det ger mig ungefär 3 veckor att fluorskölja, tandtråda och borsta så gommarna blöder. Såren och blödningarna som uppstår efter min behandling brukar ha gått över tills det är dags.
Min Ernst-lookalike till tandläkare berömmer min skötsel av tänderna men bannar mig för att jag röker igen. (Ja, igen. Varje år.)
Han polerar bort rök/kaffe/vinfläckarna, penslar på något krafs och önskar att alla skötte sina tänder som jag. Han har läst på innan dessutom, han småpratar om barnen och sånt. Gemytlig. Som Ernst. Fast med skor.
Och jag åker hem. Och stuvar undan tandtråd, eltandborste och fluorskölj tills nästa år.
Min Ernst-lookalike till tandläkare berömmer min skötsel av tänderna men bannar mig för att jag röker igen. (Ja, igen. Varje år.)
Han polerar bort rök/kaffe/vinfläckarna, penslar på något krafs och önskar att alla skötte sina tänder som jag. Han har läst på innan dessutom, han småpratar om barnen och sånt. Gemytlig. Som Ernst. Fast med skor.
Och jag åker hem. Och stuvar undan tandtråd, eltandborste och fluorskölj tills nästa år.
söndag 3 juni 2012
När katten är borta....
Min man och äldste son åkte till Danmark i går morse för att spela fotboll. Det var alltså jag och minstingarna kvar hemma. Lite som FF...
För vi sov länge, jag bytte inte om från pyjamas förrän vid fyra på eftermiddagen. En vän kom över på kvällen, vi grillade och lämnade köket i fullständig kaos efter maten. Sedan spelade vi Kinect med ungarna och de fick vara uppe till tolv, sedan slarvade vi med tandborstningen och alla sov i min säng.
Och idag sov vi länge, jag har inte riktigt tagit tag i kaoset i köket och jag har fortfarande morgonrock på.
Nu börjar den där känslan att infinna sig: måstestädauppinnandekommerhempanik! Den får man inte ofta vid 37 års ålder.
För vi sov länge, jag bytte inte om från pyjamas förrän vid fyra på eftermiddagen. En vän kom över på kvällen, vi grillade och lämnade köket i fullständig kaos efter maten. Sedan spelade vi Kinect med ungarna och de fick vara uppe till tolv, sedan slarvade vi med tandborstningen och alla sov i min säng.
Och idag sov vi länge, jag har inte riktigt tagit tag i kaoset i köket och jag har fortfarande morgonrock på.
Nu börjar den där känslan att infinna sig: måstestädauppinnandekommerhempanik! Den får man inte ofta vid 37 års ålder.
lördag 2 juni 2012
Det är mina barn och den där mattelösande 11-åringen.
Tjuvlyssnar på barnen.
Orange: "Om jag fällej nej ögonen så sej jag ingenting."
Mellan: "Va!? Vad coolt. Jag skall testa....Det är SANT! Man ser ingenting"
Orange: "Undjaj om mamma vet det?"
Mellan: "Det vet hon nog. Mamma vet ju allt"
Joråsåatte...
Orange: "Om jag fällej nej ögonen så sej jag ingenting."
Mellan: "Va!? Vad coolt. Jag skall testa....Det är SANT! Man ser ingenting"
Orange: "Undjaj om mamma vet det?"
Mellan: "Det vet hon nog. Mamma vet ju allt"
Joråsåatte...
Vad ÄR det med mig och tomater?!
Jag har alltså en liten tomt. Frågan är om man ens får - enligt lag - kalla den för trädgård? Men jag har svårt att inse detta. Förra året sådde jag 4 påsar med olika tomatsorter. Hela lilla radhuset var belamrat med små plantor- noga utmärkta då vissa var busktomater och andra inte.
Jag hade inte förväntat mig att varenda fröjävel skulle ta sig men nu gjorde de det och jag kan ju inte mörda plantor!
Att plantera om alla dessa plantor är ett evighetsjobb och jag levde med jord under naglarna i månader tills jag en dag kom hem från jobbet och mina märkningar var borta. Lapparna låg sönderrivna över hela vardagsrumsgolvet och jag skötte därefter plantorna lite på måfå. Tjuvade dem ibland och lät bli ibland. Det var tomater överallt.
Barnen hatade mina tomatplantor, de var i vägen och tog tid och jag hatade dem också på grund av allt kånkade av gödsel och allt omplanterande, så nästa år skulle jag inte ha några. Aldrig mer!
Men jag köpte förstås en påse i år. Varenda fröjävel tog sig. Jag köpte också ärtor, persilja, morötter, ruccola och vad som mer växer i de där jävla krukorna och odlingsbäddarna har jag glömt. Jag kånkar gödsel, köper större krukor och vattnar oavbrutet. Jag kånkar in tomaterna på kvällarna och jag stödjer plantor jag inte ens kommer ihåg vad de är.
Nästa år! Nästa år skall jag asfaltera plätten till trädgård och förse mig själv med handklovar från mars till augusti!
Jag hade inte förväntat mig att varenda fröjävel skulle ta sig men nu gjorde de det och jag kan ju inte mörda plantor!
Att plantera om alla dessa plantor är ett evighetsjobb och jag levde med jord under naglarna i månader tills jag en dag kom hem från jobbet och mina märkningar var borta. Lapparna låg sönderrivna över hela vardagsrumsgolvet och jag skötte därefter plantorna lite på måfå. Tjuvade dem ibland och lät bli ibland. Det var tomater överallt.
Barnen hatade mina tomatplantor, de var i vägen och tog tid och jag hatade dem också på grund av allt kånkade av gödsel och allt omplanterande, så nästa år skulle jag inte ha några. Aldrig mer!
Men jag köpte förstås en påse i år. Varenda fröjävel tog sig. Jag köpte också ärtor, persilja, morötter, ruccola och vad som mer växer i de där jävla krukorna och odlingsbäddarna har jag glömt. Jag kånkar gödsel, köper större krukor och vattnar oavbrutet. Jag kånkar in tomaterna på kvällarna och jag stödjer plantor jag inte ens kommer ihåg vad de är.
Nästa år! Nästa år skall jag asfaltera plätten till trädgård och förse mig själv med handklovar från mars till augusti!
fredag 1 juni 2012
Imorgon blir det nog bra.
Jag gjorde't! Jag däckade i soffan klockan 18.00 och sov en timma. Jag och det Oranga barnet. När jag sen vaknade hade jag en känsla av att inte ens ha en kropp, huvudet kunde röra sig men inget annat. Jag är utmattad. Jag är så trött så jag tappar minnet, glömmer vad jag gör och tappar känseln i kroppen.
Min man servade mig med kaffe så starkt att jag fick sår i munnen men efter ett tag kunde jag klösa mig upp ur soffan för att packa för man och äldste son som skall till Danmark på fotbollscup tidigt imorgon.
Och det är då helt berättigat att tänka/utbrista; "kan han inte packa själv!?" men svaret är helt enkelt nej.
För att inte riskera att han stoppar ett par kallingar i innerfickan och drar så packar alltså jag. Och nu har jag gjort det. Och en hel massa annat. Och koffein som fan inte verkar när man drar i sig en liter kl 5 på morgonen en arbetsdag, verkar nu. En fredagkväll.
Så här sitter jag. Jag skall upp om 6,5 timme och är inte i närheten av att kunna somna. Bredvid mig i soffan ligger ett orange barn och snusar och en karl som snarkar.
Men det kunde varit värre. Det kan det ju alltid.
Min man servade mig med kaffe så starkt att jag fick sår i munnen men efter ett tag kunde jag klösa mig upp ur soffan för att packa för man och äldste son som skall till Danmark på fotbollscup tidigt imorgon.
Och det är då helt berättigat att tänka/utbrista; "kan han inte packa själv!?" men svaret är helt enkelt nej.
För att inte riskera att han stoppar ett par kallingar i innerfickan och drar så packar alltså jag. Och nu har jag gjort det. Och en hel massa annat. Och koffein som fan inte verkar när man drar i sig en liter kl 5 på morgonen en arbetsdag, verkar nu. En fredagkväll.
Så här sitter jag. Jag skall upp om 6,5 timme och är inte i närheten av att kunna somna. Bredvid mig i soffan ligger ett orange barn och snusar och en karl som snarkar.
Men det kunde varit värre. Det kan det ju alltid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


