Om man bara visste...

Söndagsångest

Svår sådan. Och då är jag inte bakis och jag gillar verkligen mitt jobb. Det är bara det att imorgon börjar det kl 6.30. Min kropp hatar och straffar mig varje gång jag tvingar upp den för de tidiga morgnarna Jag är ful och trött hela dagen och jag somnar i soffan kl 17.00 endast för att sen inte kunna sova på kvällen och...tja.

Ingen reklam, tack.

Detta står på min brevlåda. Ganska tydligt. En fin rostfri skylt på en vit brevlåda. Detta tolkar folk som "Lägg inget här i men gå gärna upp till dörren och ring på - vilken tid som helst, vilken dag som helst - och försök kränga strumpor, hälsosamma ne...chokladbollar, nya fönster, svindyrt kaffe, tavlor och vad fan det nu kan vara"

Märkligt.

Förresten slutade jag röka för 3 månader sedan. Igen. Och idag är en riktigt jävlig dag. Från att ha tyckt att det var plättlätt sedan dag 1 har jag velat röka 4 paket på raken idag. VAD är det frågan om?

Från början hade jag någon idé om att jag alltid var tvungen att ha cigaretter hemma för då skulle jag inte bli röksugen för jag kunde ju om jag ville. Eller något sånt.

Som tur var fattade jag ju efter ett tag hur det skulle sluta så jag doppade dem i diskvattnet och slängde dem sen.

(ja, ni icke-rökare, skratta ni. Man skulle lätt plocka upp cig ur soporna om man behövde. Men inte om de var dränkta för det skulle inte rent praktiskt gå att tända dem)

Idag sitter jag här och funderar på om man inte kan röka gamla löv i tidningspapper. Inte konstigt att man är arg på världen.

Jag tänkte att jag - efter ett halvår el vad det nu är - skulle spy lite galla över världen. Lite allmänt, utan ordentlig ordning i det hela.

Jag börjar med Lars Vilks. Snacka om ond jäkel! En skitstövel som försvarar sin ondska och brist på respekt för allt annat här i välden med "yttrandefrihet". Han kränker en stor religion och hånar deras profet. För att man får och kan.

Dumskallen retar upp halva världen och anses som ett mål för terroristdåd. Då släpar han med våra skattebetalda SÄPO och går in på Svenska mässan i GBG. "För han tänker minsann inte vara rädd". Ok. Men alla andra då? Du och Säposnubbarna var ju inte direkt ensamma därinne. När skall någon ta tag i denna smygterrorist? Usch 1!

Usch 2 är bristen på civilkurage! Och då i första hand gällande den mördade 4-åringen. I tidningen träder det fram ett vittne med namn. (jag hade hellre stendött än erkänt) Denna tragiska människa berättar att han såg en barnmobb jaga en 4-åring in i ett buskage.

Och då valde han att gå hem.

En vuxen människa.

Då finns det ju olika alternativ till varför;

Han vågade inte säga något.

Han tyckte inte att det var så farligt.

Han är efterbliven.

Eller så är han bara en medborgare i ett samhälle där man sköter sitt och inte lägger sig i.

Det enda som inte är oförlåtligt är om personen är efterbliven. Alla andra alternativ jag kan tänka mig skrämmer livet ur mig. Jag har ONT i hjärtat och verklig ångest efter att ha läst om detta. Det gör på riktigt ont i magen på mig att ens tänka att någon vuxen skulle ha struntat i att hjälpa mitt eget barn om han var i den situationen.

Jag vet inte HUR många ggr jag har skällt på andras ungar för de varit elaka. Och mina egna ungar behöver inte ens vara inblandade. Jag ryter till om någon okänd unge är elak mot en annan okänd unge. Jag vet heller inte hur många ggr jag har frågat ungar som grinat i affärer el dylikt var deras föräldrar är. Ofta har de dykt upp innan ungen ens hunnit svara, och de ggr jag skällt på andras stygga ungar har de antingen inte hört/brytt sig eller så har de tagit över mitt skällande.

Några få ggr har någon förnärmad förälder snäst åt mig att sköta mitt. Men så fan heller! Jag sköter mitt OCH ditt! Så som jag förväntar mig av andra vuxna människor att göra också! När jag inte ser så sköt mitt! Skäll på mina ungar om de förtjänar det!

De skall växa upp i en värld där folk bryr sig om rätt och fel och där man lägger sig i! Framförallt om det hindrar dem från att bli mördade. Ihjälslagna i en skogsdunge.

Förhoppningsvis kanske resten av syskonen slipper leva i misär nu. Tack vare. Eller på grund av.

Och Usch3 är Ghadaffi. (Som jag hela mitt liv trott hette Khadaffi. Så det tänker jag skriva.)

Ja, han var en vidrig mördare. En ond människa men en som kunde leva i sin villfarelse i.. var det 40 år? Alltså sjuk i huvudet.

Jag försvarar inte ett endaste smack av det han gjort - han är bortom ord. MEN hur FAN är människor bättre som torterar en annan människa till döds!? Han ber om nåd. Som han förvisso inte förtjänar men han ber också för sitt liv. Det förtjänar han att behålla. I fängelse för resten av sitt liv.

Man har sjunkit lika lågt när man plågar en människa till döds och sedan firar detta. Fira frihet. Visst. Men begrav karln och lev fritt då.

Så. Nu har jag spytt min galla. Jag är trött på att världen är så ond.

So many men, so little time.

Jag är inne på min sista semestervecka nu. Just när jag börjat vänja mig. Och just när jag börjar inse att vi inte gjort ens en bråkdel av det vi hade tänkt. Jag går ju här och skrotar med mina tre små pojkar och kan inte göra NÅGOT vettigt alls.

Så igår ringde jag till jobbet och köpte mer tid. Nu har jag fått ytterligare en vecka att skjuta upp saker till. För då är ju barnen så vuxna så det inte alls är omöjligt att göra något när de är med.

Och efter det finns det ju helger. Och julledigt. Och sen har jag ju semester nästa år.

Fasaden klarar sig väl ett år utan brädor.

Nej, det gör den inte.

Ok, nästa vecka då.

Fast då kommer min emigrerade syster hem.

Och vi skall på bröllop.

Och jag har lovat barnen att åka till Astrid Lindgrens värld.

Jag får nog ringa jobbet igen.

Det är svårt att låta bli..

..att skriva något om den helt vansinniga massakern i Norge. Jag lusläser alla tidningar och tårarna forsar av alla berättelser från barnen på ön. De som hade turen att överleva. Eller tur...jo. Det hade de väl men det är nog inte helt enkelt att leva nu med alla minnesbilder från de där fasansfulla 100 minuterna.

Man blir mållös.

Då har jag lite att göra då.

För ett tag sedan så grävde jag bort en rabatt på framsidan huset. I den stod någon stor buske med stammar tjocka som lår och någon risig ros.

När allt var borta såg man hur väggen såg ut så då var planen att måla om. Häromdagen började jag då att skrapa men insåg snabbt att det var en del brädor som behövde bytas. Så vi köpte virke som jag har sågat till idag, det gick relativt snabbt - vi skulle ju bara byta "locken". Men så plockade jag loss en av de gamla panelbrädorna och såg att det nog var läge att byta en del av de undre också. Vilket var av någon märklig dimension som jag aldrig sett.

Tja, då får vi byta all panel.

Och pappen bakom såg ju skabbig ut. Då byter vi den med. Fast isoleringen. Den var jag ju tvungen att kolla. Dumt av mig. Den såg ut som skrumpen kartong.

Ok. Då får vi plocka ner alla stuprör och rännor för att komma åt...men de är så skabbiga att jag tvivlar på att vi får fast dem igen även om vi skulle vilja...

Ja. Dåså. Allt för en jävla buske, hade den fått stå kvar hade detta aldrig hänt!

Jag har fortfarande semester...

...fast nu på hemmaplan, där utsikten inte är lika fin.

Och pappan till barnen jobbar så det är jag och de tre små pojkarna. Jag har utarbetat en teknik som ännu är i sin linda men resultaten är hittills goda. Jag har aldrig gjort lumpen men jag tror mig köra militära medel.

Vid besök i mataffären t.ex. Då börjar vi med uppställning hemma, där reglerna gås igenom. Sedan tar vi en uppställning till utanför affären. De skall stå på ett led och titta på mig (inte för nära varandra så de kan slåss eller nypas) och när jag pratat färdigt skall alla säga att de förstått. (Detta brukar orsaka att folk som går förbi saktar ner och höjer lite på ögonbrynen.)

I upplägget ingår en belöning av något slag. Och ibland ett hot. Jag brukar också säga:

"Hur många händer har jag?

"Två" svarar barnen i kör.

"Och hur många är det?" frågar jag.

"En för lite" svarar de lydigt.

Och sedan handlar vi. På led och med mig sist så jag har uppsikt. 7-åringen får marschera först - för det är bara han som kan vänster och höger.

"Höger" beordrar jag från längst bak i ledet

"Yoghurt!" beordrar jag sedan.

Då kan det uppstå en lätt oordning då det skall diskuteras vilken sort de vill ha men när detta är över återgår vi till ledet.

Och på detta vis tar vi oss igenom Ica Maxi utan utbrott, nedrivna hyllor eller skrik och bråk.

Ibland är belöningen glass. Då får de den. Ibland är det att de skall få leka med grannen (som de ändå gör jämt) eller att jag tar fram det heliga smålegot som är bortplockat sedan länge då det alltid slutar i att de pilliga byggena ligger i bitar över hela huset. Ibland är belöningen att jag jagar dem genom huset och brottar ner dem. (Den snabbast avklarade belöningen) Eller att vi skall leka "fågel, fisk eller mittemellanjum".

Nu har jag dessutom gjort en whiteboardtavla där vi tar tid på DS-spelande och TV-tittande och markerar för varje barn hur länge de spelat/tittat. (med hjälp av en äggklocka håller vi oss inom tidsramarna) Denna tavla skall även utvecklas till att inbegripa upplockning av egna smutsiga kallingar, inte slänga jackan på golvet i hallen...och sånt.

Men jag märker att jag har en lång väg kvar innan jag bemästrar tekniken, för idag frågade 7-åringen;

"Men om JAG är ordentlig och de andra flaxar omkring och skriker; får inte JAG någon glass då?"

Nu jobbar jag på ett sätt att undvika kollektiv bestraffning, eller snarare kollektiv icke-belöning. Mest för min egen del för jag skulle troligen inte överleva det utbrottet som det oranga barnet skulle få om han fick titta på när bröderna fick glass och inte han.

Men jag kan säkert hitta NÅGOT fel hos dem alla för att motivera uteblivandet av belöning.

Semester...

Jag har semester. Och stackars mig som måste fira den här;

Usch, att behöva sitta och stirra på detta vareviga dag. Det här är hos min mamma och pappa, själv är jag inte uppväxt här utan fram tills jag var 18 bodde de i 5:e huset åt höger. Det var närmre havet. Fatta själva hur störd man hade blivit över att gå så här jäkla långt för att bada varje dag!? Tur man slapp det lidandet.

Men sedan flyttade de. Utan en tanke på barnbarnen. Vad skall de bli av dem, liksom?

Mina 3 pojkar (ja, 4 egentligen för jag kan nog räkna in maken) gråter floder nu när vi råkar befinna oss hemma i Göteborg. De vill vara hos mormor och morfar! Min mamma och pappa är världens bästa mormor och morfar. Inte på samma sätt som alla andra säger, utan på riktigt.

Här är vi ute på havet för att barnen ville fiska;

Troligen så dog pappa av tristess och mamma frös halvt ihjäl. Trots detta, och trots att de båda mycket väl visste att det inte fanns en endaste fisk att uppbåda så satt de snällt och drev medan en 7-åring, en 5-åring och 3-åring älskade varje sekund.

Tidigare på dagen hade vi alla lastat in oss och åkt i en timma för att besöka Nordens ark. Mamma gjorde matsäck och pappa betalade (man skulle kunna tro att de är assyrier) och barnen for omkring och var överlyckliga. Medan jag gillade de coola djuren

så var de lyckligast över närkontakt med kaniner och får. Och bin.

Och skogen. Min mamma får en helt vanlig skogspromenad att bli ett äventyr som ingen unge kommer över så lätt. Vare sig man är 3 eller 36 år.

Det är helt obegripligt att jag har det så bra. Vad i herrans namn har jag gjort för att förtjäna detta?!