SKITunge!

Min fina 5-åring har börjat drömma mardrömmar på nätterna. Fast detta visar sig bara vid sängdags då han försöker övertyga oss om hans hemska plågor som aldrig skulle infinna sig om han fick sova i vår säng.

-"Det goda och det onda sitter inne i halsen, på varsin sida. Över det goda sitter det slem som gör att det inte kan komma loss. Det är bara det onda som är fritt och som kommer upp bakom mina ögon när jag sover" lyder förklaringen.
Efter en stund av mållöshet föreslår jag slemlösande hostmedicin vilket gör barnet rasande och uppgivet och han hulkar fram:

"Mammor skall vara snälla och inte hata sina barn när de är rädda. Varför hatar du mig, mamma?? Varför får jag inte sova i din säng!?"

Eh, jo, din lille skit, så här är det; jag hatar dig. Verkligen. Det är av ren avsky jag inte vill ha dig i min säng. Det har nämligen inget att göra med att din yngste bror vaknar varje natt, exakt kl 01.15 och gallskriker.
Det enda som hjälper är att han då får sova i vår säng resten av natten. Detta innebär att jag blir väckt tusen gånger per natt.
Av Orange, av din snarkande pappa och av din andra bror som kissar mitt i natten. Det gör även du.
Så jag blir alltså väckt tusen gånger per natt. Jag skall orka med mitt jobb, med er med alla din pappas två miljarder släktingar. Och inte bara orka, faktiskt. Jag vill kunna orka utan svarta påsar under ögonen och ett tålamod som räcker längre än 3 sekunder.

Det är alltså av rent hat till dig, min son, som gör att du inte får lov att sova i min säng och orsaka att jag vaknar tretusen gånger till av att jag sover på 3 cm av sängen. Och detta bara för att du helt enkelt vill. Inte för att du på riktigt drömmer några mardrömmar utan bara för att du tycker det är trevligt. Fortsätt gärna med dina mördande samvetspilar i mot mitt hjärta. Möjligtvis lättar det min avsky något...men jag tvivlar på det.
Om du kunde sluta väcka mig kl 6 varje morgon för att meddela att du tänker bajsa så jag måste vara halvvaken för att invänta ropet på torkning...( och somnar jag om så skriker du så alla bröder vaknar )....ja, då kanske...

Trots allt detta, kommer jag sakna er så hjärtat värker i helgen. Jag kommer att sakna varje vidrig minut av nätterna.

Så, ja. Jag avskyr dig. Verkligen.

Och problemen hopar sig igen.

För i Rom är det ca 10-12 grader ungefär. När det är 10-12 grader i mitt liv så är det antingen midsommar eller rosa regnjacka. Det är också rosa gummistövlar eller turkosa joggingskor. Det är oftast regnbyxor.

Jag har inget att ha på mig ensam ( och nu menar jag inte ensam, för det bor ju lite folk där. Jag menar utan någon som dreglar, snorar och drar i alla snören, knappar, örhängen, halsband och som spiller coca-cola i skrevet på mig ) i Rom i 10-12 grader och småregn. Så nu måste jag köpa nya grejer. Skit också!

Jag flyr.

Jag tänker lämna man och barn och ge mig ut i Europa. Flyga, minsann. Jorå. Helt ensam. Shoppa. Joråförfan!

När jag satt och letade biljett var jag skitsugen på att ta en med minst 5 byten, för är man aldrig ute och reser längre så bör man ju vara effektiv när man väl ger sig av.
Jag vägde detta mot shoppingtid på resmålet och insåg att jag skiter i det hela och valde EN mellanlandning. I Paris. Det känns glamouröst.
Jag skall sitta i Paris ( ja, på flygplatsen, då ), äta croissanter, dricka champagne och röka Gauloises och sånt som Parisbor gör jämt.
Jag tror jag skall klä mig i basker, så jag smälter in helt.

Jag tror att 2 timmar räcker gott och väl. Jag vet inte om Parisbor gör något annat också...? Men det hinner jag ju i såfall med på hemvägen.

Målet är Rom. Det blir bra, det här.

Fan! Karln har rätt!!

Mitt beslut att göra ingenting efter min mans så orättvisa anklagelse... Det ångrade jag ju snabbt.

Men jag undrar om inte karln har rätt...
Jag har börjat föra logg över vad jag faktiskt gör för nytta här men det är visst inte så där värst mycket...

Om vi går igenom förmiddagen här t.ex.

Upp och ta fram kläder till alla tre. Bädda tre små sängar, plocka upp gårdagens klädhögar och sätta orkidéerna i bakaret för en dusch.
Ner med hela skaran, sätta på kaffe, fixa frukost, ringa dagiskompisarna och fixa lek.

Vattna blommor, fylla på fågelmat, sopa entrén, rätta till tavlor, kuddar och slänga gamla ljusstumpar från gårdagkvällens seans.

Slänga disktrasa och handukar i tvätten och ta fram nya. Gå på toaletten och när man nu ändå är där så tar man ju och skurar ur handfat och toastol och tömmer papperskorgen.
Gå ut med soporna och borstade snön av bilen på min väg förbi.

Hängde upp lite jackor som ungarna slängt av sig och torkade upp de där intorkade snöslaskfläckarna på hallgolvet.

Plockade undan och dammsög efter frukosten och plockade fram ritpapper och kritor till ungarna.

Tänkte så sätta mig och skriva upp mina sysslor...men jag har ju faktiskt inte gjort ett skit! Jösses, karln har rätt. Jag är lat!

Ett nytt projekt.

Appropå...eh...inget;

Idag ville ungarna ha pannkakor till middag. Då är det inte så lätt som att säga ja eller nej utan man får testa köksfläkten.

-"Njäe, idag blåser den utåt. Det blir grönsakssoppa". "Eller kokt kött" säger jag och börjar pyssla runt i köket med barnens protester ylande runt benen.
Det blev dock thaigryta för jag står mer än gärna ut med doften av citrongräs i hemmet. Det sparar ju in ett doftljus eller två.
-"Mamma, vi vill ha stekt fläsk" ( ok, jag ljuger - de lär aldrig be om det...men ni fattar ) ljuder de välfriserade pojkarna glatt.
-"Vänta skall jag kolla.....sssuuuuggggg...ja, det skall ni få, kära barn" svarar jag då jag upptäckt att dagens beteende hos fläkten är vad man kan förvänta av en köksfläkt.

Jag står inte ut med vårt konstigt avlånga, ofungerande kök med skitgamla vitvaror längre. Jag skiter i min systemkamera ( nej, jag köper den själv ) och jag önskar mig ett nytt kök i födelsedagspresent!

I morgon skall jag till köksfirman och beställa grejer!

Tur att jag fick något att göra!

Det här med kylan...

"Sibirisk köld på väg in över Sverige" vrålade löpsedlarna idag och det fanns inte en enda jäkla tidning att få tag på.
Men om man nu kollar på vädret så kan man se att de närmsta 10 dygnen kommer temperaturen att ligga på runt -10 grader. Och nu pratar jag om mina trakter här. Jag vet att det är rent omänskligt kallt uppe i norr.

Men alltså; här i Göteborgstrakten pratas det med fasa om denna kyla. Och löpsedlarna känns alldeles för sydligt placerade för att vara relevanta. -10 grader, alltså.
Har det hittills i under mina levnadsår funnits EN vinter då det inte varit nere i ca -10 grader?
ÄGER folk fortfarande inte termobyxor, långkallingar, jackor och vantar så kan man ju undra hur det är ställt...

VARJE vinter i Sverige är det kallt här. VARJE vinter får man gräva fram sin bil under snön för att sedan halka fram på snorhala vägar.
VARJE vinter får man plöja sig fram i snön med pinvinden i ansiktet och varje år är folk lika förvånande över kylan.


Idag har det varit -10 alltså. Det blåser och snöar som fan och är skitans kallt. Men eftersom det är som det är - varje år - så tar man på sig snowboots, termobrallor, feta dunjackan, vantar, halsduk och drar mössan långt ner över ögonen och -voilà - man fryser inte. Man är ful som fan. Men man är varm.

Min man och jag har varit gifta i ganska exakt 7 år. Den 4:e januari 2003 var det -12 grader och snålblåst. Då hade jag brudklänning, små sidenskor och någon slags svandunscape över mina bara axlar. DET var kallt. Fast inte så otippat. Vi tyckte att det skulle vara vackert med vinterbröllop... Men jag tänkte mig -4 grader och solen som gnistrade i den vita, orörda snön.
Jag tänkte mig inte förfrusna tår, blålila bröllopsgäster, en sångerska som snurrade runt i snöyran och åkte till alla kyrkor utom den rätta. Jag tänkte mig inte heller en limousin som körde fast i snön.
Fast å andra sidan var det mycket med det bröllopet som jag aldrig i hela mitt liv kunnat tänka mig. Men det är en annan historia.

Så ja, man är väl väderkorkad. Man måste väl vara det för att överleva här?

Men nu är det askallt. Precis som det är varje vinter.

En bra balans.

Mellan inner- och yttertemperatur. För här i Göteborg är -10 kallare än någon annan stans. Fryspunkten ligger här på ca -100 och därmed är det isande kallt och BLÖTT! Att folk inte dör som flugor här? Och vem snackar om växthuseffekt dessa dagar?? Förutom de som med längtan inväntar dess fulla effekt.... De...? Jag menade 'vi'.

Äjj-Käjj. Hon utan vänner.

Jag tycker ( som det flesta ) att det är fantastiskt roligt med överraskningar. Lika mycket som jag gillar det är min man usel på det.
Jag börjar fundera lite på min födelsedag.
Det är liksom halvjämt; 35. Inte jämnt på riktigt men liksom ändå lite jämnt. Eftersom jag ju vet att min man inte lär ställa till något så får jag ta tag i det själv.

Jag påbörjade så gästlistan:
...eh...
...hm...
...tja..
..ööh..

Jag undrar om dagisfröknarna skulle tycka det var trevligt med en inbjudan. Eller Sigvard, den nye grannen som trollar bort sin tumme och pratar om Stroke?
Kanske skulle Annelie i Eskilstuna tycka det var trevligt? Jag träffar henne minst en gång om året... Oftare än de flesta faktiskt.
Jaa, och så föräldrarna till alla barnens kompisar.

Kanske man kan bjuda personalen på Bushuset eller hon i kassan på IcaMaxi. Det finns ju de på jobbet... Jag pratar inte så ofta med dem men jag träffar dem ju rätt ofta.
Jag har ju faktiskt en hel del som jag pratar med genom bloggen. Och Fru Furman som jag ju faktiskt träffat i allra riktigaste livet.
Ni får komma!
Läser ni detta så är ni bjudna!

Jag har nämligen inga vänner. Inga från förr....eller jo....men jag pratar med dem... sällan. Kan man säga.
Alla är borta i ett töcken av tre barn.

Ok. Min 35-årsdag firas med Er och med mina tre barn och min man. Och Burhönskillen förstås! På något sätt är det inte bittert alls faktiskt. Det skall bli riktigt kul!

6 februari alltså.

Jag önskar mig en systemkamera.

Idag fyller pappan år.

En födelsedag som brukar försvinna ur folks medvetanden så här dagen efter. Men barnen har nu knåpat ihop en tårta. Ett mästerverk må jag säga.

Gott nytt år!

Och en god natt. Eller; ett par goda timmar tills barnen vaknar. Jag kommer åtminstone att vara fri från baksmälla i morgon. Det känns som en mycket vuxen början på 2010. Forza Fanta!