Jag har svårt att släppa saker. Saker som är sorgliga eller sådana som det är synd om. Jag blir lite besatt.
I går, när jag skulle till jobbet, blev jag stående vid ett rödljus i en ganska stor korsning. ( Med utsikt över Akbars chark - ett ställe som enligt sin skylt har "allt inom chark. Även grillat" De verkar bra. Jag tänker nog köpa min julskinka hos Akbar. )
Så; mitt i korsningen - i en knallgul jacka- irrade en man med vit käpp. Stackarn var heeeelt ute och snurrade och i mitt huvud snurrade en jäkla plan över var fan jag skulle kunna stanna för att styra upp den där gubben. Jag kände att Akbars parkering var lämplig. Sedan kunde jag springa tillbaks, ut i korsningen och försöka få karln i gula jackan att välja en mindre trafikerad bana.
Just som min plan var färdig stannade så en liten bil till och lyckades ropa till sig stackarn i gul jacka.
Mannen som körde pekade tydligt åt det mest lämpliga hållet men även han insåg väl snart att om karln i gul jacka hade kunnat se pekningar hade han väl troligen inte virrat omkring mitt i korsningen. Troligen hade han heller inte valt just DEN jackan.
Efter några sekunder tog sig så stackaren in i den lilla bilen och jag blev så rörd! Dessa trevliga människor skulle köra den stackars blinde mannen dit han skulle! Eventuellt hade de räddat livet på honom dessutom ( fast han syntes ju...gul jacka. Skitans illgul jacka ).
Jag fällde några tårar. Sådana goda samariter. För ja, så gör jag. För minsta lilla. När jag sedan svängde in på parkeringen på mitt jobb hade en annan tanke börjat nita sig fast i min skalle...
De där jävlarna i den lilla silvriga bilen var ute och letade offer! Den stackars blinde mannen sitter nu inlåst någonstans och blir utsatt för diverse sadistiska lekar. Han kan ju inte direkt identifiera dem om de nu skulle släppa honom någonsin. Fast de tänker inte det! De är vidrigare än Fritzl och jag KAN inte släppa detta!
Jag borde väl ringa polisen!? Och säga att....eh...ja....? Att jag är sinnesjuk och lider av sjuka tvångstankar om att alla människor är onda. Och samtidigt passa på att fråga om någon i gul jacka anmälts saknad.....
Förutom tapeter så är detta just nu en stor grej i mitt liv.
tisdag 10 november 2009
söndag 8 november 2009
lördag 7 november 2009
Otack är världens lön.
Det är ju Fars dag i morgon. Eftersom våra ungar är för små för egna shoppingturer så fick ju jag inhandla presenten. En digital fotoram. För en sån vill jag ha. Och tyck nu inte att jag är ett skithuvud för vi gör så. I Mors Dagspresent fick jag en trådlös mus men jag har inte använt den en enda gång. För en sån ville min man ha. Jag har ju redan en mus.
Jag förklarade dagen för min 5-åring idag.
-"Vi skall väcka pappa imorgon med kaffe på sängen för det är Fars dag och då skall man vara extra snäll mot sin pappa" berättade jag.
-"Asså...men hur skall du vakna före pappa då?" undrade 5-åringen. Med all rätt för det är inte min grej att gå upp på morgonen. Har aldrig varit.
-"Jaa, det...ja, jag vet inte...du kanske kan väcka mig?" stammade jag fram.
-"Okejdå. För jag vill vara snäll mot pappa. Eftersom han i alla fall älskar oss" snäser han surt.
Ja, det har varit en rutten dag. Skitusel. Ungarna har varit urballade sedan de vaknade och jag har varit arg. Nästan ändå sedan jag...nej, DE vaknade. Men man har verkligen brutalmisslyckats när man får det DÄR kastat i ansiktet. Skitungar!
En vacker dag, när de är gamla nog, skall jag sätta dem på rad och berätta vilka uppoffringar jag gjort för deras skull.
För det första så kan jag berätta om vad man går igenom när de små otacksamma bestarna skall ut ur ens kropp. För att inte tala om de 38-40 veckorna innan denna händelse.
Sedan skall jag berätta om....nej, jag tror fanimej det räcker där. Och vad har deras älskade Fader gjort? Haft sex.
Det kan HAN få berätta om. De kommer att tycka att han är skitäcklig.
Jag förklarade dagen för min 5-åring idag.
-"Vi skall väcka pappa imorgon med kaffe på sängen för det är Fars dag och då skall man vara extra snäll mot sin pappa" berättade jag.
-"Asså...men hur skall du vakna före pappa då?" undrade 5-åringen. Med all rätt för det är inte min grej att gå upp på morgonen. Har aldrig varit.
-"Jaa, det...ja, jag vet inte...du kanske kan väcka mig?" stammade jag fram.
-"Okejdå. För jag vill vara snäll mot pappa. Eftersom han i alla fall älskar oss" snäser han surt.
Ja, det har varit en rutten dag. Skitusel. Ungarna har varit urballade sedan de vaknade och jag har varit arg. Nästan ändå sedan jag...nej, DE vaknade. Men man har verkligen brutalmisslyckats när man får det DÄR kastat i ansiktet. Skitungar!
En vacker dag, när de är gamla nog, skall jag sätta dem på rad och berätta vilka uppoffringar jag gjort för deras skull.
För det första så kan jag berätta om vad man går igenom när de små otacksamma bestarna skall ut ur ens kropp. För att inte tala om de 38-40 veckorna innan denna händelse.
Sedan skall jag berätta om....nej, jag tror fanimej det räcker där. Och vad har deras älskade Fader gjort? Haft sex.
Det kan HAN få berätta om. De kommer att tycka att han är skitäcklig.
Jag får ju blygsamt visa att det blev fantastiskt!
Helt jävla fantastiskt! Men HERREGUD vad jag ALDRIG tänker sätta upp en fototapet igen ( ensam i alla fall ).
Höst och vinter kan fara åt skogen; i mitt vardagsrum blommar körsbären! Dock får jag åka och handla imorgon. Någon slags skena att sätta upp så jag kan hänga tyg för väggen för hur i herrans namn skall man julpynta detta rum....?
I morgon är en annan dag. En precis likadan är jag rädd.
Mitt Oranga barn är sött och gulligt och så...men HERREGUD vilken jobbig unge!! Jag blir GAAAALEN!! Han är 1½ år och säger bara "öh" och "ah" och klättrar på ALLT! Inte EN sekund kan man lämna honom ur synhåll för då är han halvvägs upp i bokhyllan eller uppe på köksbordet och bankar på lampan med någon leksak han lyckats få med sig upp.
Jag må ha en viss tendens att överdriva saker men det här är dagsens sanning. Det går inte att sätta sig in i hur den ungen håller på.
Han sitter inte still någonstans och minst av allt i sin matstol. Han är alltid halvvägs uppe på bordet och river i alla tallrikar, glas och kastruller. Må vara hänt för min och min mans del, vi hinner ju oftast med att hålla både i honom och våra attiraljer men de där andra två ungarna... Deras tallrikar ligger mer på golvet än någon annanstans tack vare det Oranga barnets framfart. Och då grinar de förstås. Måltiderna i Svenska Hjärtan är långt ifrån trivsamma.
Att åka till akuten och be om sonder till dem alla tre ( och mig så kanske jag hinner få i mig NÅGON slags föda på en dag ) känns frestande men jag undrar om det inte skulle innebära att jag får åka hem ensam och mina tre små bestar lämnas över till tålmodiga fosterhem.
Dagens lösning är spännband runt köksbordet och alla stolar. För att det Oranga barnet inte skall kunna dra ut dem och klättra upp på bordet. Ett spännband som jag lyckats fästa men inte får upp så jag fick skära av det.
Kniven fick också göra nytta när jag skar av selen till extrasulkyn och knöt den i matstolen. Fast ungen fick upp knutarna och jag fick hämta skruvdragaren och dra fast selen i matstolen.
Förvisso satt Orange kvar i stolen men måltiden blev inte fredligare ändå. Hans ilskna tjut ekade mellan de kala väggarna och mitt blodtryck har aldrig varit så högt.
Det sjönk dock till hälsovänligare nivå när jag snabbt fått alla tre i säng. Ingen tandborstning, ingen saga. Det var bara inte en sådan dag.
Jag sätter mitt hopp till imorgon. Eller till den dag de fyller 20 och jag kan sparka ut dem allihop med huvudet före!
Jag må ha en viss tendens att överdriva saker men det här är dagsens sanning. Det går inte att sätta sig in i hur den ungen håller på.
Han sitter inte still någonstans och minst av allt i sin matstol. Han är alltid halvvägs uppe på bordet och river i alla tallrikar, glas och kastruller. Må vara hänt för min och min mans del, vi hinner ju oftast med att hålla både i honom och våra attiraljer men de där andra två ungarna... Deras tallrikar ligger mer på golvet än någon annanstans tack vare det Oranga barnets framfart. Och då grinar de förstås. Måltiderna i Svenska Hjärtan är långt ifrån trivsamma.
Att åka till akuten och be om sonder till dem alla tre ( och mig så kanske jag hinner få i mig NÅGON slags föda på en dag ) känns frestande men jag undrar om det inte skulle innebära att jag får åka hem ensam och mina tre små bestar lämnas över till tålmodiga fosterhem.
Dagens lösning är spännband runt köksbordet och alla stolar. För att det Oranga barnet inte skall kunna dra ut dem och klättra upp på bordet. Ett spännband som jag lyckats fästa men inte får upp så jag fick skära av det.
Kniven fick också göra nytta när jag skar av selen till extrasulkyn och knöt den i matstolen. Fast ungen fick upp knutarna och jag fick hämta skruvdragaren och dra fast selen i matstolen.
Förvisso satt Orange kvar i stolen men måltiden blev inte fredligare ändå. Hans ilskna tjut ekade mellan de kala väggarna och mitt blodtryck har aldrig varit så högt.
Det sjönk dock till hälsovänligare nivå när jag snabbt fått alla tre i säng. Ingen tandborstning, ingen saga. Det var bara inte en sådan dag.
Jag sätter mitt hopp till imorgon. Eller till den dag de fyller 20 och jag kan sparka ut dem allihop med huvudet före!
fredag 6 november 2009
Jag har just satt upp mitt livs första f
torsdag 5 november 2009
Några få steg framåt.
Jag veet att det är en rutten bild. Jag skaaaaa köpa ny telefon! Eller hitta kamerasladden, vilket som nu sker först... Men ni ser ju att där det förut var travar med kartonger finns nu Billys i massor. Inte helt ordnade men ändå. Och man kan ana gardiner. Och mitt älskade höj- och sänkbara bord med snyggstolarna! Där man skall sitta och spela trevliga sällskapspel inpå småtimmarna.
Om en vecka sitter min rumpa i en ny soffa och alla boklådor är hittade. Prylarna som fyller hyllorna är utplacerade på sina ställen
Man kan ana ljuset i tunneln helt enkelt.
Vår dumsnåla flytt.
När vi flyttade från vår lägenhet till huset hade vi flyttfirma. Och städfirma och ändå var det ju självklart jobbigt. Jag bokade det hela utan att rådfråga maken för det finns vissa saker han bara inte förstår sig på.
När vi nu skulle flytta från huset in i Svenska Hjärtanmiljön gjorde jag skitmisstaget att rådfråga min min man om hjälpen vi skulle anlita. Vilda protester utbröt. Vi skulle minsann klara det själva, det var väl inget att snacka om. För då sparade vi ju minsann flera tusen. Och ja; flera tusen ( säg 7-8 ) är ju stora pengar i sammanhanget om man betänker att vi sålde vårt hus för dryga 4 miljoner och köpte oss in i Svenska Hjärtan för en miljon mindre. I sammanhanget bör man ju spara in 7 tusen.
-"Min bror har ju en släpkärra och många kan hjälpa till" försökte maken övertyga. Skeptiskt som fan och med villkoret att -"Jag bär fan inte en endaste lådjävel" blev det så flyttdags.
Eftersom vi heller inte skulle ha någon hjälp att måla, tapetsera och fixa i Svenska Hjärtan så spenderades all tid där och inte så mycket tid fanns att packa.
När flyttlaget dök upp framåt förmiddagen ( det var kl 09.00. Assyrisk tid ) stod jag i panik och vräkte ner grejer huller om buller i kartonger som jag inte hann skriva på.
Och flyttlaget, ja. Det bestod av;
1 svåger. En tyst och sansad man som aldrig klagar eller egentligen har någon som helst åsikt.
2 av makens syskonbarn. Ett par killar i 20-årsåldern med ont överallt. Törstiga, hungriga och fan vet vad det var med dem hela tiden.
1 syskonbarn till. En kille på 12 år som helst bara bar tomma kartonger.
Min man och jag och en släpkärra.
Vi dundrade fram och tillbaks hela dagen, folk kom och gick och in i Svenska hjärtan for 18 blattar som pratar konstigt och viftar med händerna. Vissa körde fram och tillbaks i gamla skrothögar med några kartonger i bagaget. Andra kom med mat och fika eller stod bara utanför och kedjerökte. Och pratade högt. På sånt där terroristspråk.
Jag; som inte hade hunnit duscha på evigheter och dessutom var sjuk, hade flottigt hår och en sjal på skallen. Jag stod mest och såg lidande, blek, skamsen och tärd ut medan karlarna pratade och kånkade.
Och jag vet vad grannarna tänkte. Jag vet.
Men "när man bor så här nära så måste man ju umgås"så jag hoppas vid All...Gud att jag får en chans att visa att vi faktiskt passar perfekt in här i Svenska Hjärtan. Jag hoppas att vi faktiskt KOMMER att passa in...
När vi nu skulle flytta från huset in i Svenska Hjärtanmiljön gjorde jag skitmisstaget att rådfråga min min man om hjälpen vi skulle anlita. Vilda protester utbröt. Vi skulle minsann klara det själva, det var väl inget att snacka om. För då sparade vi ju minsann flera tusen. Och ja; flera tusen ( säg 7-8 ) är ju stora pengar i sammanhanget om man betänker att vi sålde vårt hus för dryga 4 miljoner och köpte oss in i Svenska Hjärtan för en miljon mindre. I sammanhanget bör man ju spara in 7 tusen.
-"Min bror har ju en släpkärra och många kan hjälpa till" försökte maken övertyga. Skeptiskt som fan och med villkoret att -"Jag bär fan inte en endaste lådjävel" blev det så flyttdags.
Eftersom vi heller inte skulle ha någon hjälp att måla, tapetsera och fixa i Svenska Hjärtan så spenderades all tid där och inte så mycket tid fanns att packa.
När flyttlaget dök upp framåt förmiddagen ( det var kl 09.00. Assyrisk tid ) stod jag i panik och vräkte ner grejer huller om buller i kartonger som jag inte hann skriva på.
Och flyttlaget, ja. Det bestod av;
1 svåger. En tyst och sansad man som aldrig klagar eller egentligen har någon som helst åsikt.
2 av makens syskonbarn. Ett par killar i 20-årsåldern med ont överallt. Törstiga, hungriga och fan vet vad det var med dem hela tiden.
1 syskonbarn till. En kille på 12 år som helst bara bar tomma kartonger.
Min man och jag och en släpkärra.
Vi dundrade fram och tillbaks hela dagen, folk kom och gick och in i Svenska hjärtan for 18 blattar som pratar konstigt och viftar med händerna. Vissa körde fram och tillbaks i gamla skrothögar med några kartonger i bagaget. Andra kom med mat och fika eller stod bara utanför och kedjerökte. Och pratade högt. På sånt där terroristspråk.
Jag; som inte hade hunnit duscha på evigheter och dessutom var sjuk, hade flottigt hår och en sjal på skallen. Jag stod mest och såg lidande, blek, skamsen och tärd ut medan karlarna pratade och kånkade.
Och jag vet vad grannarna tänkte. Jag vet.
Men "när man bor så här nära så måste man ju umgås"så jag hoppas vid All...Gud att jag får en chans att visa att vi faktiskt passar perfekt in här i Svenska Hjärtan. Jag hoppas att vi faktiskt KOMMER att passa in...
tisdag 3 november 2009
Och härmed finnes tid...
Det viktigaste är nu gjort. Jag hittade ÄNTLIGEN mitt smink, min plattång och min jobbjacka idag. Jag har sett ut som en Treblinkafånge den senaste veckan och tänker spackla sönder mig i morgon för att kompensera. Jag undrar om jag faktiskt inte skall ta och använda varenda smycke jag har dessutom.
Jag har också färgkoordinerat alla böcker i våra 6 nya vita Billy och placerat ut krukväxter och smålampor på kartongtravarna så nu är det minsann trivsamt.
Jag skall berätta om flytten. Men inte just nu för min man ligger bredvid mig i sängen och gnäller över att tangenterna väsnas. Stackarn. Det är bäst att jag slutar skriva så han kan somna och snarka som en jävla älg hela natten.
Man vill ju inte störa liksom. Men jag är glad att vara tillbaks. Och ha tid igen.
Jag har också färgkoordinerat alla böcker i våra 6 nya vita Billy och placerat ut krukväxter och smålampor på kartongtravarna så nu är det minsann trivsamt.
Jag skall berätta om flytten. Men inte just nu för min man ligger bredvid mig i sängen och gnäller över att tangenterna väsnas. Stackarn. Det är bäst att jag slutar skriva så han kan somna och snarka som en jävla älg hela natten.
Man vill ju inte störa liksom. Men jag är glad att vara tillbaks. Och ha tid igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)