söndag 23 augusti 2009

Slut på hundvaktandet.

I morgon kommer min syster hem från det underliga landet i söder. Då slipper vi vara hundvakter mer. Skönt. För även om hunden har bott hos min moster hela tiden jag passat den och jag bara träffat den en gång och det var 10 dagar sedan, så har det ju varit minst lika slitsamt för mig. Jag har ju tänkt på hunden och så.

lördag 22 augusti 2009

Djungelns lag. Den kan jag inte. Och vill inte kunna!

Jag har flytt fältet! Barnen var ju så trötta och bla, bla bla. Jag behövde inte ens ta med mig ett ton kött hem, inte heller blev jag påpackad tolv kilo tårta eller en bärkasse med turknötter. Jag börjar bli grym på smiten.

På detta dopet var det en hel del folk som inte tillhörde MIN ingifta släkt. Det var ingifta till ingifta och barnen var inte alls så välartade som de mina ungar brukar leka med. Detta var förortsungar med betong i blodomloppet. De svor, slogs med grenar och stack iväg fast de inte fick. Jag hade en konstant pågående hjärnblödning under hela den korta tid jag spenderade i den hyrda lokalen och stod därför mest ute och försökte avstyra de värsta terroristdåden från dessa okända småligister.

-"Håll käften, jävla kärringjävel" skrek en otvättad liten skit på 1 meter åt mig när jag sa till dem att inte kasta sten på förbipasserande.
Ungskrället fick sig ett åthutning som fick tyst på honom och efter att jag släpat med ungen in och lyckats hitta en pappa så fick han en till. Assyrier tillämpar inte aga. Men man kan väl få aga assyrier för det?

Ett litet tag senare kom hela ungskocken ( alltså, det var ca 30 ungar - tänk er vrålet ) rusande in i lokalen, skriande för full hals, jagade av en stor hund som tillhörde en gammal fylltratt. Eftersom några av skitungarna kastat burkar på gubben så skickade han sin tufsiga, stora hund efter dem. Det blev lite för mycket för mig då.

Jag körde alltså smiten. Eskorterad av 4 karlar till bilen ( eftersom jag är livrädd för hundar. Och betongbarn ) så tog jag mina barn och åkte hem till villaidyllen, där det enda jag numer har att frukta är en halt räv, en naken granne som spelar trummor på natten och att rödpanget skall ta slut.

Och så var vi igång igen.



Uppklädd till tänderna.


För direkt efter jobbet är jag nu på väg till dop med ingifta släkten. Det skall bli....kul...

fredag 21 augusti 2009

Äjj-Käjj. Lite allvarlig. Jorå. Jag kan allt.

Om 2 månader och 7 dagar skall vi flytta ur vårt hus. Jag har redan tagit avstånd. Jag gillar inte huset längre och skiter i att inga möbler passar ihop och att trädgården förfaller. Jag vill bara härifrån. Det här huset har blivit symbolen för det vi inte vill.

Vi vill inte slita 100 timmar i veckan, på jobb och hemma, och alltid vara irriterade och utslitna. Vi vill inte missa våra barn och vakna upp en dag av att de är knarkande tonåringar som rånat en gammal tant och skyller på sina föräldrar. Att vi aldrig hann med dem. Enda sättet att få mammas uppmärksamhet var att få henne att hämta dem ur häktet för de sparkat på en tant med rullator, liksom.

Vi skall titta på ett radhus på onsdag och vi skall ha det! Vi SKALL ha det! Det är vår nya idyll -den riktiga. Villaidyllen kan dra åt helvete för vi står inte ut här mer!

Vi vill ha jobb. Som anställda. Knegarjobb. Och inte ens heltid. För då kan man gå hem och skita så in i helvete i vad som händer när man inte är där. Inget jävla egenföretagande mer. Ett tag hade vi tre företag samtidigt att driva, då hade vi två barn och vi har varit nära undergång i många år sedan dess. Men nu kan vi andas. För bara vetskapen om att vi kommit på den riktiga vägen, det bästa sättet, ger mig en euforisk känsla. Jag har hittat meningen med livet.

Har ni förresten hört den om de två tomaterna som gick över vägen?

Hj'lp! Vad har jag tryckt p[!_!_

Om n[gon ser detta och vet VARF:R tangentbordet beter sig p[ detta s'tt, sn'lla hj'lp! Jag kom [t n[gon knapp och jag vet inte hur jag fixar detta.

torsdag 20 augusti 2009

Tur att vi flyttar snart.

[ Här fanns ett kort. Men efter att jag insåg att gatuskylten med vår adress OCH grannes nummerplåtar på bilen kommit med på bilden så tog jag bort den ]



För i fönstret man kan ana på kortet sitter min granne. Naken. Och spelar trummor så det ekar i villaidyllen

Bättre och bättre dag för dag.



onsdag 19 augusti 2009

Han skall aldrig få eget rum!


Jag skulle inte kunna somna utan hans snarkningar. Men min man däremot... Han kan få eget rum! Inte lika gulliga snarkningar från hans håll!

Move that bus!

Jag sitter och tittar på Extreme makeover - home edition, och störtbölar. Jag avskyr det amerikanska jäkla dravlet men jag bölar ändå. Så jag snorar och hulkar. De blir ju så glada..

Idag är det en familj med 11 barn, varav 8 är adopterade från hemskeheter. Självklart är mamman sjuk och nästan dog och pappan är en riktig brandman. En sådan där perfekt amerikansk vardagshjälte. Och de vill ju rädda alla barn som har det svårt. Och det är ju fint.

Men att adoptera 8 ungar...är man riktigt klok då? Jag har problem med att komma ihåg namnen på mina tre. Och så bor de i ett ruttet hus, som är alldeles för litet och helt fallfärdigt. Och självklart gör ju huset mamman sjukare. Vilket ALLTID är fallet i alla avsnitt. Någon i familjen blir sjuk av rucklet de bor i.

Människorna i programmet är säkert väldigt godhjärtade och de förtjänar säkert ett stort jäkla hus ( undrar hur många som faktiskt bor kvar i husen de får? Troligare är väl att de säljer dem och flyttar in i något lite, lite mindre? )

I vilket fall så är det långt mycket roligare att kolla på än t. ex "vårt" Roomservice, där något hårdrockarpar får ett nytt vardagsrum som helskär sig mot resten av deras lägenhet. Och så får de ju förstås hembyggda möbler i MDF och en jävla massa soffkuddar...

Överdådighet är bra. Och nej, jag är inte avundsjuk alls. Jag kan köpa mitt egna radhus. Och de har rätt billiga kuddöverdrag på Indiska. Och ja. Inte alls avundsjuk, alltså.