tisdag 18 augusti 2009

Fy fan vad jag har det bra!

Efter jobbet idag åkte jag hem till svärmor och blev utfodrad. Och så packade hon ju en matlåda till mig inför morgondagens arbete. Och så fick jag se resultaten av några ingifta kusiners handla klänningartillhelasläktenresa till Turkiet i förra veckan. OOOoooooohhh maajjj looord! Sådant material, sådana färger, sådan prakt. Oooo majj gadd!!! Jag höll på att svimma av yrsel. Det var släp, glitter, plastblommor och pynt utan gränser. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag aldrig gav dem mina mått! Seckna hemskheter!

Vi åkte hem. Och nu har jag två av min mans syskonbarn som står ute och vaxar våra bilar. De har tvättat både insidor och utsidor, dammsugit och polerat. Själv har jag lagt barnen, hällt upp ett glas vin och fastnat framför datorn.

I morgon kommer en svåger och bygger färdigt vårt balkongräcke som vi måste få gjort innan vi flyttar.

Bara resten kvar då.

Nu har vi hittat vårt hem! En exakt radhuskopia av det allra första objektet vi någonsin tittade på när våra husfunderingar började ta form. ( Det andra vi tittade på köpte vi - man blir bara knäpp av att tänka för mycket. Man gör och så blir det ju alltid bra. Blir det mot all förmodan INTE bra så gör man något nytt. Skitlätt )

Detta fantastiska radhus ( jag vet - lustigt att använda "radhus" och fantastiskt" i samma mening ) är som gjort för oss! Tre sovrum på ovanvåning plus allrum. Stort plus litet sovrum nere, stooort kök, man får lätt plats med ett bord för 10 pers, och stooor hall och vardagsrum nere. Plus tvättstuga, stor klädkammare, tvättstuga, groventré. Tomten är på över 500 kvm, inte så illa pinkat för ett radhus! Och det finns en bastu. Men den river vi och eldar upp! Tänk att sätta sig där på bänkarna och svettas....isch! Gammalgubbsvettrumpabaciller!

Och det är lagom med renovering, massor med småsaker för mig att ta itu med i vinter och en del för snickarna att ta itu med medan vi bor hos svägerskan och...tar det lugnt TÄNKTE jag säga men hon har ju också ett hus. Ett stort jävla schabrak med en hel del som behöver fixas. De själva har inte tid ( läs: ork, kunskap eller intresse ) så vi ställer ju upp. Om vi får bo gratis, vi har inte gått igenom detaljerna riktigt.

Nu skall vi väl kanske gå på visning och så...men SEN!

måndag 17 augusti 2009

Jag är i alla fall väldigt glad för min locktång!

Jag tycker det är himla intressant med reptilhjärnan. Eller vad man nu skall kalla det...inbyggda reaktioner och åsikter sedan urminnes tider.

T. ex att man tycker att långa naglar är snyggt. För det tycker ju alla. Men det var väl för att de grottbrudarna var så grymma på att skala apelsiner ( ok, grottorna runt medelhavet ) och klia på alla loppbett.
Eller långt hår. Troligen var ju just de grottbrudarna extra lätta att släpa hem till grottan och betäcka.
Och smala midjor för att de inte åt så mycket och stora tuttar för man kunde utfodra en massa barn - ja, allt det där vanliga.
Och så varför man är rädd för olika saker eller ogillar andra. Eller varför man gör på ett visst sätt utan synbar anledning. Som att man t. ex alltid ljuger för sin partner om vad saker kostar. För det gör alla jag känner. Även min man.

Han har en kompis som han alltid säger att han får kläder av. Vi kan kalla honom Josef. För han heter så. Min man kommer ibland hem med snordyra, nya jeans och han har då alltid fått dem av Josef. Han kommer hem med diverse märkeskläder som då Josef varit och lämnat till honom på jobbet.
Varför Josef inte bara lämnar tillbaks saker han köper som är för stora, har min man inget svar på.

Idag gjorde jag också så. Jag köpte en lock/plattång och drog av några hundra på priset. Jag har ingen Josef att skylla på. Jag har bara en Burhönskille men inte ens min man skulle gå på att han gjort felköp på en sådan.

Jaaa, så här kan det visst gå när man inte funderar fram ett riktigt ämne för sitt inlägg utan bara skriver lite för att det är så himla kul. Sorry.

Stakars maken... Ja, stackars honom när han vaknar.

Dåså! Nu jäklar har jag sovit! 11 timmar eller nåt sånt, så troligen har jag chockat kroppen och måste knapra Valium och Stilnoct för att någonsin somna igen.
Min man ( som inte läser bloggen ) hade stora planer för helgen - bygga räcke på balkongen, jobba på restaurangen och riva de nyuppsatta väggarna i tvättstugan ( då vi kom överens med de nya ägarna att istället för att kakla allt, skall vi slamma väggarna i stället. Helt ok för oss men vi vågar inte säga något till snickarsvågern som vi tvingat, under surmulna protester, att bygga upp de där väggarna åt oss ).

När jag så kom hem för att beskåda hans arbete så hade han gjort...ingenting. Inte ett skit. Och idag på morgonen var han trött, så jag gick ju upp med barnen för jag förstår att det är slitsamt att göra ingenting i tre dagar. Själv hade jag varit helt utmattad. Stackarn. Han har inte ens hunnit med att handla hem mjölk till barnens obligatoriska morgonOboy. Som jag bad honom. Han måste ha haft det skitjobbigt med allt sitt ingenting under helgen.

söndag 16 augusti 2009

Söööömn!

Jaaa, alltså, jag var ju aldrig inlåst i källaren hos Furman. Det kanske ni anat redan? Jag har inte kunnat mobilblogga , för telefonen strular och vi hade verkligen inte tid att hänga vid datorn hela tiden. Den satte vi bara på framåt nattkröken när vi....krökat.

Efter en brutal bilresa i fredags anlände vi till Ödeshög och en stor välkomstkommité bestående av hela familjen Furman plus söta Fröken Elin och hennes Bonde ( de två senare finns att finna i mina kommentatorsfält ).

Den där Fru Furman var lika glad, rödhårig och trivsam som jag trott. Hennes man var ett praktexempel på trevlig vänlighet och hela familjen var som en stor klump av liv och charm.

Mina två äldsta pojkar och Fru Furmans två yngsta fann varandra på en sekund och har lekt oavbrutet hela helgen.
Vi andra har druckit vin och ätit mängder med kräftor. ( märk väl att jag inte längre kallar dem för skalbaggar - för de var riktigt goda. Nästan som riktiga kräftor ju! Fast de har visst en galla som man inte skall äta och det fick jag bittert erfara )

Jag är helt utsliten efter helgen ( och har idag efter hemkomst dessutom hunnit med ett barnkalas och en 50-årsfest - två tillställningar som jag inte kunde klara mig ur, trots min enorma bank med ursäkter jag tänkt ut under hemresan ) så nu har jag tagit med mig datorn till sängs och får återkomma med bilder och lite annat från Furmanhelgen när jag sovit ut.

lördag 15 augusti 2009

Det var väl inte preciiis som jag tänkt men... Jorå, det är allt kul här.



Vi har det väldigt trevligt. Idag fick jag komma upp ur källaren en liten stund och Furman bytte ut bollen mot en nektarin. Det var snällt, för jag har ju inte ätit sedan igår förmiddag. Jag saknar barnen lite. De har fått sovrum på övervåningen. Och mat.

Eventuellt skulle jag få spendera hela dagen imorgon ovan mark. Hon skulle fundera på saken.

Vi är framme!

Vi kom fram till Furman vid 19-tiden. Hon verkar lika trevlig som jag trodde och visade oss genast vårt rum i källaren. Sedan gick hon upp och råkade visst låsa dörren. Nu är klockan snart 2. Vi är ganska hungriga men hon sa ju att hon skulle komma snart. Det verkar trevligt här men selen hon satte på mig är ganska obekväm.

Men hon kommer nog snart och tar bort den röda Pulp Fictionbollen jag har i munnen.
Östergötland is da shit! Fast jag vill ha tillbaks min telefon....

fredag 14 augusti 2009

Packad och redo.

Nu har jag packat. Och jösses vad jag har gjort mig till! Strykbrädan har varit framme för första gången på ett halvår.
Jag tänker glida in hos Furman med välstrukna barn och hon kommer bli störtimponerad tror jag. Och säga till sin man när vi åkt;

-"Den där Äjj-Käjj, hon är allt himskans välstruken och prydlig hon. Och barnen! Så välklädda! Att hon orkar." Ja, så hade Furman sagt. Om vi hade stannat i 10 minuter. Men det skall vi ju inte så hon kommer ju tyvärr att se vårt sanna skrynkliga jag rätt snabbt.

Sommarkläder är för övrigt ett rent helvete av 100% bomull. Tacka vet jag höst, vinter och vår och därmed strykfri polyester. Eller galon.

torsdag 13 augusti 2009

Jag måste börja ljuga mer!

Jag packar inför morgondagens resa. Det är helt underbart att åka hem till barnfamiljer för man kan liksom förutsätta att det finns barnAlvedon i huset om man skulle glömma. Och coola plåster.

Barnen fattar ingenting.

-"VEM är det vi skall hälsa på??" frågar 5-åringen för tusende gången. Och jag rabblar namnen på Furman och hennes familj. För tusende gången.
-"Men hur känner vi dem?" frågar han sedan. För tusende gången. Och jag förklarar, för tusende gången, att vi inte gör det egentligen. Men att jag pratat med Mamman Furman på datorn jättelänge fast vi aldrig har träffats. ( För att jag har ett idiotiskt behov av att inte lura mina ungar för att få tyst på dem )
-"Men, MAMMA, man KAN inte prata med datorn!!!!" säger han och tittar uppgivet på 3-åringen som om han väntar sig något stöd av den lille fjanten.
-"De kommer bli ARGA när vi bara kommer hem till dem och de inte vet hur vi ser ut!" fortsätter den upprivna 5-åringen.

Vid den tusende gången blev det lite jobbigt att förklara det hela igen så jag sa bestämt att Furman är en gammal, gammal vän till mamma och vi är välkomna!
-"Jag VET att du lurar mig nu men jag får spela, va?"
-"Japp. I 3 timmar"
-"Ok, vi åker"

Om ni inte redan fattat

Så skall jag och barnen åka och hälsa på Fru Furman i helgen ( jag länkar inte för hon är hemlig ). Vi känner varandra genom våra bloggar från början och har aldrig träffats. Eller ens pratat i telefon. Och jag erkänner att jag tydligen också är lite nervös. När jag blir det så killar det i mina armhålor och så blir jag bajjenödig. Antingen nervositet alltså, eller så håller jag på att bli magsjuk.

Därför är det ytterst viktigt att jag löser det här med min telefon nu för kan jag inte mobilblogga under helgen undrar jag om det ens är någon idé att åka...

( Ok, jag KAN kapitulera och ta med mig min gamla telefon... )