Det är tufft att vara sportintresserad.

Ja, det påstår min man. Och vad vet jag...eller jo, jag vet. Jag vet att min man inte har det så svårt. Det vet jag. Men han tycker det.
Jag är inte mottaglig för manligt tyck-synd-om idag. Jag har varit hos gyn på koll. Jag hatar det! Jag hatar att man måste kolla muffen en gång om året som någon jävla besiktning.

*Glapp i höger blygdläpp.
*Gnissel i muffben.

Ok. Jag gör mig löjlig. Jag fattar ju att det är för min skull. Men så här:

Jag kommer in på mottagningen. Det var jag, en 18-åring och en ytterst överviktig kvinna i 70-årsåldern med rullator i väntrummet. Birgit ropade in 18-åringen. Och sen kom Ulla och ropade in tjockarullatortanten.

-ÄÄJJJJ-KÄJJJ!! gapade så en karl och jag studsade upp i min soffa. Ja, jag gjorde faktiskt det.

-"Jagg chetter Muhammad och jag skall varra din docktorrr. Ååååh, do är gift med en tuuurk???" ( detta eviga jävla tjat. Jag önskar att min man hade tagit MITT efternamn i stället! )
-Njäe, han är inte turk, han är assyrier"
-Åh, aha, hm. Jasså. Ok. Klä av dig."

Så när min man tycker det är jobbigt att han - på tisdagar - måste kolla på sin fotboll på lilla TV:n i sovrummet, så håller jag inte med.