Jag älskaj nya pjylaj!

Nu har jag köpt en ny dator! Den är fin och jätteblank och svart. ( Nej, högblankt är bara sååå ute när det gäller kök - inte datorer ) Och framförallt är den snabb som fasen och på denna datorn kraschar inte internetläsaren var 10:e minut.

Nu är det säkert så att någon av er vet att "det bara är att ladda ner horyrnvkfks och så rensar det datorn och lagar alla filer som jag tagit bort för de sett konstiga ut. Det raderar också allt krafs man hämtat som verkat roligt men som egentligen mest varit virus och trojaner. Det lagar till och med tangenten "V" som något barn pillat loss och gjort gud-vet-vad med"

Om nu någon vet det så vill jag inte höra. Jag ville ha en ny, fin, blank dator bara. Ny.

Jag har droppat hintar om detta till man i flera veckor som ett tips inför mors dag men jag orkade inte vänta mer. Jag tappade definitivt hoppet häromdagen när Mellan talade om att pappa har köpt en grävmaskin till mig. Han lade bittert till;

-"Jag hataj gjävmasinej! Jag vill inte ens att de ska vaja i Fejjije!!"

Det är lite bryderier nu. VAR skall jag parkera min grävmaskin? Som min ena son ju hatar. Och HUR skall de kunna få den upp för trappan för kaffe-på-sängen-med-presentöppning, och det UTAN att uppröra mitt barn?

Ja, så ni förstår ju att jag har lite att stå i här.

Det är tufft att vara sportintresserad.

Ja, det påstår min man. Och vad vet jag...eller jo, jag vet. Jag vet att min man inte har det så svårt. Det vet jag. Men han tycker det.
Jag är inte mottaglig för manligt tyck-synd-om idag. Jag har varit hos gyn på koll. Jag hatar det! Jag hatar att man måste kolla muffen en gång om året som någon jävla besiktning.

*Glapp i höger blygdläpp.
*Gnissel i muffben.

Ok. Jag gör mig löjlig. Jag fattar ju att det är för min skull. Men så här:

Jag kommer in på mottagningen. Det var jag, en 18-åring och en ytterst överviktig kvinna i 70-årsåldern med rullator i väntrummet. Birgit ropade in 18-åringen. Och sen kom Ulla och ropade in tjockarullatortanten.

-ÄÄJJJJ-KÄJJJ!! gapade så en karl och jag studsade upp i min soffa. Ja, jag gjorde faktiskt det.

-"Jagg chetter Muhammad och jag skall varra din docktorrr. Ååååh, do är gift med en tuuurk???" ( detta eviga jävla tjat. Jag önskar att min man hade tagit MITT efternamn i stället! )
-Njäe, han är inte turk, han är assyrier"
-Åh, aha, hm. Jasså. Ok. Klä av dig."

Så när min man tycker det är jobbigt att han - på tisdagar - måste kolla på sin fotboll på lilla TV:n i sovrummet, så håller jag inte med.

Det FINNS tillfällen då lite aga är på sin plats.

Idag hade jag lite tid över. Men så fick en människa hjärtinfarkt på jobbet ( eller annan allvarlig hjärtåkomma som krävde ambulans ) och i kväll har halva släkten spenderat 45 minuter med att leta efter en av barnens kusiner. 5 år gammal och puts väck. VET ni hur många jävliga tankar man hinner tänka på 45 minuter!? VET ni hur lång tid det ÄR när man letar efter en försvunnen unge?

VET ni hur många jävliga tankar man sen hinner tänka efter att man hittat ungen surandes i det lilla trädgårdsskjulet?

Tja, så nu tappade jag orken.

Men imorgon...

En rosa enhörning? Tja, jag hade väl själv tänkt mer i banorna bil. Men visst.

Snart kallar jag in Supernannyn.

Jösses, vad jag bloggar dåligt! Det har visat sig att jag har ingen som helst mottagning på jobbet, där jag har spenderat ALL min tid denna vecka. Jo, utomhus finns det mottagning. Men där måste jag röka. Så jag stannar inne.

Visst är det någon period hos barn vid 6 års ålder? En fas av något slag? Och en vid 4 år? Och en vid 2? Om det INTE är faser vi går igenom just nu så har jag världens mest odrägliga ungar!

6-åringen ( nja, snartsexåringen ) är förtvivlad varvat med euforisk. 4-åringen är rasande varvat med skiteriallajaggörsomjagvill. 2-åringen blir ilsken som ett litet orangefärgat bi varvat med.... ilsken som ett litet orangefärgat bi.

Om jag t. ex säger "lägg byxorna i tvätten" TVÅ gånger för tätt till 6-åringen så bryter han ihop;
-"Varför säger du det så många gånger?? Du sa det två gånger och jag hann inte." Och så infinner sig förtvivlan.
Och jag - som av gammal vana tjatar för att de faktiskt är rätt tröga - får skitdåligt samvete för att jag inte fattar att han behöver göra saker i sin takt. Men hans takt är ju att ALDRIG göra det. Och den takten klarar jag inte av.
Men inte heller klarar jag av att han blir så förtvivlad. Och för att det är JAG som orsakar det.

Så jag säger förlåt och försöker resonera ganska vuxet med honom. Så som han vill.
-"Ok, jag skall låta bli att säga samma sak flera gånger om du kan lova mig att göra saker lite snabbare. Ok?"
-"Ok, men det är svårt att vara ordentlig. Jag försöker men det är svvååårrt" säger han med gråten i halsen.
Och då smälter jag. Till en sölig blöt sörja som man kan kladda runt med hur man vill.
Så jag tar hans kläder till tvättkorgen. "För den här gången" säger jag. Och jag får samma himlande med ögonen som grannen får när han trollar bort sin tumme för 7:e gången på en dag.

Barn är onda. Varför älskar man dem? Man VET att de är små manipulerande skithögar. Man VET.

Tja, så det har väl varit trevligt då?

Det har varit lördag. Och det är visst lite lördag kvar. Jag skulle vilja säga "Fan!" men jag minns inte varför.

Jag undrar om det där dåliga minnet alla mammor drabbas av helt enkelt är naturens sätt att få en att inte äta upp sina avkommor? Det drabbar tydligen inte minkar, råttor och kaniner? En miss där av Moder natur? Eller gjorde hon missen med oss människor?

Ibland undrar man ju.

Maria Kirschsteiger. El Ernst Montazami.

Ni har väl alla sett att Maria Montazami bloggar! Hon är som en blond version av Ernst; lika trivsam och positiv.

It wasn't me!

I går insåg vi att vi haft inbrott i bilen. ( Ja, vi fortsätter på ämnet bilar )

För 2 veckor sedan... Ja. Vi är lite tröga.

Det ringde på dörren en morgon. En granne meddelade att båda framrutorna var nervevade på vår bil och jag har sedan dess undrat hur fan det gått till. Det var jag som hade kört bilen och jag tycker att jag borde ha märkt att rutorna var nere. Det var ju förvisso någon plusgrad. Men ändå.

Efterhand har vi saknat grejer; fodralet med alla cdskivor. Mora Träsk, Kenny Rogers, Dolly Parton, Snoop och en massa andra. Bra grejer.
Sladdarna till barnens DVDskärmar ( skärmarna var inomhus ) och en mobilladdare. Smågrejer liksom. Men min mans jacka är också borta och jag har ett svagt minne av att den låg i bilen.

Jag har fått skäll för detta skall ni veta. KlantÄjj-Käjj som inte vevar upp rutorna. Men jag har varit helt säker på att jag inte ens dragit ner dem!

Igår pratade så min man med några vänner som tydligen råkat ut för samma sak, och polisen hade då sagt att det finns något sätt att dra ner rutorna genom att sticka in något i nyckelhålen på bilarna?
Efter att i dag ha anmält hos polisen fick jag detta bekräftat och jag skuttar nu runt lite lättare. Jag är rentvådd!

Nu ska jag bara jobba på min mans skuldkänslor för den orättvisa anklagelsen jag fått utstå i 2 veckor. Jag har nämligen sett ett Bulgarihalsband som jag vill ha. Nej, som jag behöver. Han kommer ju få en ny jacka, så det är ju liksom inte mer än rätt!

Med viss reservation...

Fram på eftermiddagen i det Äjj-Käjjska hemmet.

"Ding-dong" dörrklockan ringer.
-"Hallå majfano ( jag tror det betyder typ "härskare" eller likn. ) Jag har en bil här om du vill kolla. Din fru behöver ju en."
-"Åh, bra! Äjj-Käjj!" ropar min man. "Ta och provkör."
Så jag tar en sväng med kurdisk ( el eventuellt turkisk ) musik dånande ur högtalarna. Tar mig inte tid att kolla hur stereon funkar ) Jag tar mig däremot tid att kolla in alla Jesusbilder och kors som dinglar överallt. Hoppas de ingår i köpet för då kommer jag ligga skitbäst till hos svärmor.

-"Javisst, den blir bra" säger jag. "Vad är det för årsmodell?"
-"Eh, ingen aning. Kanske -01?"
Jag går ut och kollar.
-"Nä, det är en -98"
-"Samma sak. Jahni" ( Det senare betyder typ "typ". Typ )
-"Ja, ja, det kvittar. Ok, jag tar den. När får jag den?" undrar jag.
-"Jag skall kolla. Kanske nästa vecka"
-"Ok, men vems ÄR bilen?" undrar jag.
-"Aaaa, en kompis, vettu"

Så med viss reservation har jag nu köpt en bil. En liten Renault som saknar ett dörrhandtag men som har en fet stereo och en kyrka inuti som kompensation. Den är orange. Och det är fantastiskt. Den är ful och så gott som gratis. Och den skall få heta Ernst. För den kommer bli min väg rakt in i sinnesron. Min biljett till att slippa ligga i tacksamhetsskuld. En fin vän, helt enkelt.

Men tänk att det blev en Ali ändå.... I detta fall så vet jag dock att mellanhanden är att lita på till flera hundra procent så jag är ganska lugn.

Och till min svägerska vill jag bara säga: %&¤%/&&(()=?(¤"!%&I= Buss!!!!!

Dagens middag. Tvårätters.