Maria Kirschsteiger. El Ernst Montazami.

Ni har väl alla sett att Maria Montazami bloggar! Hon är som en blond version av Ernst; lika trivsam och positiv.

It wasn't me!

I går insåg vi att vi haft inbrott i bilen. ( Ja, vi fortsätter på ämnet bilar )

För 2 veckor sedan... Ja. Vi är lite tröga.

Det ringde på dörren en morgon. En granne meddelade att båda framrutorna var nervevade på vår bil och jag har sedan dess undrat hur fan det gått till. Det var jag som hade kört bilen och jag tycker att jag borde ha märkt att rutorna var nere. Det var ju förvisso någon plusgrad. Men ändå.

Efterhand har vi saknat grejer; fodralet med alla cdskivor. Mora Träsk, Kenny Rogers, Dolly Parton, Snoop och en massa andra. Bra grejer.
Sladdarna till barnens DVDskärmar ( skärmarna var inomhus ) och en mobilladdare. Smågrejer liksom. Men min mans jacka är också borta och jag har ett svagt minne av att den låg i bilen.

Jag har fått skäll för detta skall ni veta. KlantÄjj-Käjj som inte vevar upp rutorna. Men jag har varit helt säker på att jag inte ens dragit ner dem!

Igår pratade så min man med några vänner som tydligen råkat ut för samma sak, och polisen hade då sagt att det finns något sätt att dra ner rutorna genom att sticka in något i nyckelhålen på bilarna?
Efter att i dag ha anmält hos polisen fick jag detta bekräftat och jag skuttar nu runt lite lättare. Jag är rentvådd!

Nu ska jag bara jobba på min mans skuldkänslor för den orättvisa anklagelsen jag fått utstå i 2 veckor. Jag har nämligen sett ett Bulgarihalsband som jag vill ha. Nej, som jag behöver. Han kommer ju få en ny jacka, så det är ju liksom inte mer än rätt!

Med viss reservation...

Fram på eftermiddagen i det Äjj-Käjjska hemmet.

"Ding-dong" dörrklockan ringer.
-"Hallå majfano ( jag tror det betyder typ "härskare" eller likn. ) Jag har en bil här om du vill kolla. Din fru behöver ju en."
-"Åh, bra! Äjj-Käjj!" ropar min man. "Ta och provkör."
Så jag tar en sväng med kurdisk ( el eventuellt turkisk ) musik dånande ur högtalarna. Tar mig inte tid att kolla hur stereon funkar ) Jag tar mig däremot tid att kolla in alla Jesusbilder och kors som dinglar överallt. Hoppas de ingår i köpet för då kommer jag ligga skitbäst till hos svärmor.

-"Javisst, den blir bra" säger jag. "Vad är det för årsmodell?"
-"Eh, ingen aning. Kanske -01?"
Jag går ut och kollar.
-"Nä, det är en -98"
-"Samma sak. Jahni" ( Det senare betyder typ "typ". Typ )
-"Ja, ja, det kvittar. Ok, jag tar den. När får jag den?" undrar jag.
-"Jag skall kolla. Kanske nästa vecka"
-"Ok, men vems ÄR bilen?" undrar jag.
-"Aaaa, en kompis, vettu"

Så med viss reservation har jag nu köpt en bil. En liten Renault som saknar ett dörrhandtag men som har en fet stereo och en kyrka inuti som kompensation. Den är orange. Och det är fantastiskt. Den är ful och så gott som gratis. Och den skall få heta Ernst. För den kommer bli min väg rakt in i sinnesron. Min biljett till att slippa ligga i tacksamhetsskuld. En fin vän, helt enkelt.

Men tänk att det blev en Ali ändå.... I detta fall så vet jag dock att mellanhanden är att lita på till flera hundra procent så jag är ganska lugn.

Och till min svägerska vill jag bara säga: %&¤%/&&(()=?(¤"!%&I= Buss!!!!!

Dagens middag. Tvårätters.

De finns de som...

....undviker att ringa på bilannonser på Blocket inlagda av Ali, Ibbe och liknande utan gärna väljer Annika och Andreas i stället...

Så skulle jag ALDRIG göra. För det känns precis lika tryggt att - som fullständigt bilokunnig kvinna - köpa en bil av dem. För inte har man väl fördomar?

Eller...VÄNTA nu lite...

Bilaffären som denna gång kommer att bli av.

Och så var det barnen.

Och här har ni mina fantastiskt fina barn. I likadana kläder för det är väldigt glamouröst har jag fått förklarat för mig av Flygvärdinnan.

Och så är det också väldigt långt ifrån alla svarta små ärvda kostymer och lackskor som de andra ungarna hade. Bara det liksom.

( Och där åstadkom jag världens längsta länk till Flygis )

Och här kommer den. Tadaaaa...

I sann blygsam anda publicerar jag då en helt naturlig bild på mig så som jag går omkring en helt vanlig lördag. Dock är den lite, lite åverkad då jag blundande och dessutom fyrade av mitt allra bästa Bert Karssonsmile.




I samma blygsamma stil håller jag mig så i mitten på festlokalen medan ringdansen pågår runt mig och det ( trötta ) oranga barnet.


En timme senare var jag iklädd en annan klänning när jag hade den nuvarande närmre knäna än hakan. Det var lite distraherande att inte kunna släppa taget om tuttarna för att bibehålla någorlunda heder. Men det var kul så länge det varade.

Ont, det gör ont.

Det var rent vidrigt att masa sig upp ur sängen idag när klockan ringde kl 05.15. Det var vidrigt. VIDRIGT!

Min kropp är öm efter helgen. Mina fötter och ben värker efter ovanan att gå i klackar. Mina revben är ömma efter det hårt snörade klänningslivet. Min hårbotten är öm efter alla hårnålar och allt extrahår. Mina öron är ömma efter oäkta glitterörhängen.

Det kostar på att ha kul.

Lite kostsamt är det kanske också för de gäster som inte kan ta sig hem till sina länder de bosatt sig i. De missar ju jobb och skolor och så har de inga rena trosor kvar. Och brudparet skulle ha varit på andra sidan jordklotet vid det här laget. Det är ju lite synd om dem. Och ganska kostsamt.

Fast nu ägnar vi oss åt mig. Och bilden på min klänning som svävar omkring ute i cyberrymden, för flera timmar sedan mailad till mig men ännu inte landad. Det kan vara svårt att ägna sig åt vardagssysslor tills den dyker upp här men vi får försöka göra vårt bästa.

Ok. Det finns en del som gett upp.