Jag kom för ost.

Och en deo.

Jag vill bara göra er uppmärksamma på att;

Jag har 7 st Afteblåsor i käften.

VET ni hur ont det gör!? Om inte; ta en gaffel, håll den över öppen eld tills den glöder, kör sedan in den i munnen och perforera tandkött, slemhinnor och tunga. Sedan gnuggar du dina sönderbrända hål med salt. Ungefär en gång i sekunden. I en vecka. Det enda du får äta under denna vecka är krossat glas, småspik och häftstift. Och du måste dricka syra.

Mina tre töntar säger godnatt.

Äjj-Käjj Fonda.

Jag är inte så värst mycket för att träna. Eller egentligen borde jag inte uttala mig för jag har aldrig testat. Men det verkar väldigt jobbigt.
I en attack av ålderssladdernoja föll jag för TV-shops vackra lovord över Zumba, någon slags latinodansworkout som skulle vara så fantastiskt rolig och bra. Ja, TV-shop. Nu saknas bara de groteskt långa plastnaglarna och husvagnen så är jag där...

Anyhooo; jag har ingen som helst koordination, inte med största välvilja kan man påstå att jag har taktkänsla i kroppen men trots detta är det fantastiskt kul. Precis som de sa på TV-shop.
Kul som i lyteskomik.

Det kräver dock lite förberedelser; köra ut maken ( ja, bara DET är kul ), dra ner persienner, sysselsätta ungarna, byta om till snygga träningskläder och sen börja. Jag är så ful. Jag är så JÄVLA ful. Jag är helt jäkla kass men jag har träningsvärk dagen efter så därför är jag nöjd, visst bör det väl göra LITE nytta då? Och musiken är bra... Och femåringen - som brukar vara med - är helnöjd med sin egen insats.

-"Mamma, jag är skitbra! Jag kan ju redan" säger han och fladdrar runt i fullkomlig otakt.

Nu funderar jag på om jag inte behöver en sådan där ångmopp? Eller en sådan där stekbubbla där man lägger i allt möjligt och allt blir klart samtidigt och är skitsaftigt. Jag behöver en sån.

Fast det är åtminstone Desperateday!

På förmiddagen träffade jag min blivande svägerska i balklänningsbutiken. Jag skulle få en förhandsvisning av brudutstyrseln och samtidigt prova min egen kreation för insömnad.

Efter att ha insupit glitter och glamour i någon timma åkte jag hem. Och jag åkte SPÅRVAGN! Kommunalt. Jag var helt darrig. Jag behövde byta. Herre! Men det gick.

Och så åkte min man iväg, för att hjälpa sin pappa med något. Och jag skjutsade några kusiner. Och mitt egna barn.

Och sen kom min man hem. Så att jag skulle kunna hämta en svågers bil och köra den till hans jobb och hämta en kompressor, och sedan köra hem bilen med last igen. För han jobbade ju och ingen annan i den familjen har körkort...eller jo, fast de var trötta.

Ett par timmar ägnades sedan åt prickiga barn, matlagning och pussel - då min man åkte för att hämta en släktings soffa . Och när han burit klart begav jag mig till min blivande svägerskas blivande man för att måla.

Endast med en liten paus för att hämta mitt ena barn hos farmor och lämpa av honom hemma så han kom i säng.

Och nu kom jag hem. Så att jag kunde avlösa min man som skulle åka till samma hus och montera ihop ett kök.
Och så vaknade Orange. Han är arg och kliar sig ilsket överallt. Så jag tar ett glas vin och försöker att inte tänka på att jag missade Maria Montazami och att det faktiskt är en ny dag i morgon.

Analyze this.

Ibland vaknar jag och känner mig som om jag druckit en tunna rom. Men det beror på drömmar. Jag är så upptagen under natten att jag är helt slut på morgonen.

Inatt gjorde jag en tur på stan iklädd blomkruka med klätterväxt och en eldningskorg på huvudet. Jag blev nästan påkörd av maffiamedlem som ville ha min telefon där jag sparat hans regnr. Då slängde jag telefonen i en sjö. Och det måste vara den där sjön som ligger strax söder om Heden?

-"Du kommer inte att leva länge" väste maffiamedlemmen. "Om du inte känner någon av familjerna"
-"Jag känner den största av dem" svarade jag kaxigt och syftade ju på ingifta släkten. De skulle ju förvisso aldrig slåss mot maffian - de fredliga liven - men de skulle kunna be skiten ur dem!

Natten på stan fortlöpte. Jag ensam i regnet med den där blomkrukan på huvudet. Jag stötte på ett barn sovande i ett öppet bagageutrymme, ungen hade vattkoppor och jag kunde tipsa den oroliga mamman om Alvedon. Det uppskattades nog.

Detta var för övrigt det enda moment i drömmen jag kan se någon verklighetskoppling till.

Jag fastnade under en bro, jag träffade en bartender som tyckte att jag var världens mest intressanta person och förföljde mig som värsta lärljungen, jag hamnade på en tipspromenad som anordnades av någon pensionärsförening men de hade bara personliga frågor av typen "Vilken är Egons favoriträtt?"
Trots detta så lyckades jag komma på en bra placering och vann således en mobiltelefon. Så lämpligt.

Det måste vara en reaktion på det fantastiskt vita hemmet igår? Eller så hade de lagt något i téet? Jag är helt slut!

Kan någon förklara det här med ramarna?

I kväll var jag hemma hos paret som var faddrar på Oranges dop. Det var andra gången jag träffade dem. Första gånger var alltså dopet.
Det kändes fint att det var just DEM. Noga utvalda.

De har tre barn, yngsta är 3 och äldsta är 6. Mamman är en fantastiskt söt och trevlig liten människa och deras hem...HERREGUUUD!
Rundvandringen sköttes av maken, han pratade mest om bjälklag och stålbalkar. Lite isolering och spånskivor rörde det sig om också.

Jag lyssnade med öppen mun, dumstirrande på det som utspelade sig framför mina ögon. Hemmet var vitt. Ljuvligt SIAvitt, skira lampskärmar med kristaller, speglar med snirkliga vita ramar, perfekta Orkidéer i varje fönster. Vita mattor, vita väggar, ljuslyktor med tända ljus i varje vrå, på varje bord och på varje möbel med plan ovansida.

Barnens sängar var mer avancerat bäddade än NKs skyltningar och allt var helt enkelt helt perfekt. I detta hem bodde alltså två vuxna, TRE små barn och en katt??
Nästan så jag misstänker att de lånat ihop ett hus. För att kunna ha gäster i...? För varför i hela världen har man tomma ramar uppsatta överallt? Vita ramar.

I ramarna stod det SIA, 365+ ( IKEA ) och andra varumärken. Varför? För att det skulle se alldeles för jäkla stökigt ut att ha bilder i ramarna?

Nu sitter jag i mitt psykadeliska vardagsrum och tycker synd om den där katten.

Man får ju passa på....

En efter en drällde småkusiner in här i förmiddags. Till slut hade vi 6 ungar yrande omkring runt benen. ( Ja, det hade ju bara tillkommit tre st, jag är ju själv skyldig till tre av dem ).
Mitt i det hela fick så min Mellan för sig att det var hans kalas. Han fyller 4 år i morgon och planerna på ett kalas var lagda på is i inväntan på att Vattkopporna skall komma och gå.

Som den goda mor jag är såg jag min chans. Eventuellt skulle ju barnet vara nöjt med detta arrangemang...som från början bara var en helt vanlig barnpassarlördag.

Häromdagen var min man i leksaksaffären med ungarna för att köpa en present till en dagiskompis. På väg ut stal mitt oranga barn någon slags StarWarsspelkonsoll, denna låg kvar i påsen här hemma i inväntan på nästa besök i ovan nämnda butik. Deltagarna i dagens spontankalas hittade dock påsen och öppnade prylen varav mellanbarnet blev jublande lycklig över sin fina present. Den där som vi stal.

Till högen med presenter lades också diverse halsband, armband och ringar som jag tvingade ungarna att pärla ihop i ett försök att få dem att sluta springa omkring så förbannat.
Han lilla gälla röst sjöng i öronen på mig för varje ny fin gåva han fick av sina gäster.

Efter att ha utfodrat ungarna med färdiggrillade kycklingklubbor ( in i ugnen i 20 min, fantastiskt ) så var min Mellans röst högt över falsett då han lät ljuda ut sin lycka över "favoviiitmaten" ( som jag trodde var fiskpinnar ).

Ett gäng Hemglassar på det och varsin gammal tablettask jag lyckades gräva fram ur något skåp, där har vi ett barnkalas!

Dagen skulle avslutas med ett besök hos farmor, varpå jag lastade in alla 6 barn i bilen och gav mig av. Vi invaderade huset och mitt i all kaos kissade Mellan ner sig och fick låna ett par rosa leggings av tjejkusinen. Dessa såg han också som en present och när dagen så avslutades i säng ( med leggingsen fortfarande på och nya koppor blommande på kroppen ) sa han lyckligt:

-"Mamma, det här har varit världens bästa födelsedag!"

Stackars, stackars barn.....

Vårkänslor.

Glatt barn sprutar grus med vårfordon. Frusen mor i fina men klart opraktiska kläder längtar in.

...and let there be light...

Jag hade en fantastisk plan. Min färgsorterade bokhyllevägg skulle belysas med färgade Ledlampor i samma färg som bokryggarna. Eftersom jag är lite diskret av mig så valde jag ut tre färger; gul, blå och röd. Det fick räcka. För på väggen mittemot har jag en annan lampa. Som ändrar färg.

Lampskenan är nu uppskruvad och inkopplad och ja, man kan fortfarande kalla det fantastiskt. Man kan inte säga smakfullt. Men fantastiskt kan man säga. Som om man käkat svampar.

Och tyvärr är min nya kamera sönder. Och den där andra jag köpte för några månader sedan. Och den vi hade innan dess. Och min mobilkamera, min mans mobilkamera. Ja, och webkameran. De är alla sönder. Så synd.